Tysklands tidigare förbundskansler Angela Merkel sågade redan 2010 mångkulturalismen, det vill säga politik med mångkultur som målsättning. Utomlands har frågor om mångkulturalism, särlagstiftning och identitetspolitik manglats i flera år.
I den svenska debatten återkommer däremot en ständig förvirring. Som när Liberalernas Nyamko Sabuni i en intervju (Expressen, 7/6 2019) ifrågasatte mångkulturalism och det genast tolkades som att hon var emot mångfald. Eller som när partiledarna i SVT:s partiledardebatt i söndags med handuppräckning fick svara på frågan om de är för "mångkultur". Medan Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson tolkade det hela som splittrande mångkulturalism, sade de andra saker som att man inte ska behöva stöpas i samma form.
Att det finns olika kulturer, mångfald och pluralism, är en självklarhet i ett fritt och tolerant samhälle. Men är det särskilt politiskt intressant i en debatt om integration, vad partiledare tycker om denna självklarhet?
SVT hade kunnat precisera frågan: Vilka krav tycker du och ditt parti att det ska ställas på människor som kommer hit?
Här finns förstås flera olika utgångspunkter. Märta Stenevi och Miljöpartiet använder uttrycket "politiskt eftersatta områden" och signalerar därmed att det är politiken som det varit fel på, att det inte skulle ha satsats tillräckligt. Den socialdemokratiska integrationspolitiken har präglats av just satsningar och projekt genom åren. På 1990-talet hette det Blommansatsningen, sedan kom Storstadssatsningen och senare paket. För några år sedan lanserades myndigheten Delegationen mot segregation, som inte heller den fick segregationen att försvinna.
Från borgerligt håll betonar partierna krav, eget ansvar och – som statsminister Ulf Kristersson (M) nämnde i söndagens partiledardebatt – att det ska finnas något som håller oss samman. Att det senare inte behöver stå i motsats mångfald har bland andra Gina Gustavsson, docent och lektor i statskunskap vid Uppsala universitet, argumenterat för i inlägg om liberal nationalism.
Det liberala svaret på dessa frågor måste vara att man har rätt att tro, tycka och leva som man vill, men att lagar och regler gäller lika för alla. Som medborgare blir man varken kelgris eller styvbarn. Språk – svenska som hemspråk – är rikedom. Mångfald är bra, men får aldrig användas som täckmantel för hederskultur, moralpoliser och kriminella klaner.