På onsdagens kommunstyrelsesammanträde i Uppsala presenterade oppositionspartierna sina budgetförslag för kommande år. Till gruppen får även räknas Liberalerna, men eftersom partiet gjort ett slags budgetöverenskommelse med det rödgröna styret, skiljer man ut sig från de tre andra borgerliga partierna.
Gemensamt för både Moderaternas, Kristdemokraternas och Centerns budgetförslag är att där inte finns några pengar till spårväg. Pengarna som skulle ha gått dit går i stället till annat, till exempel skola och insatser för att göra Uppsala tryggare. Den senaste tidens våldshändelser i Uppsala märks även i partiernas budgetdokument.
Vad som däremot skiljer partierna åt är synen på Uppsalas kommunalskatt. Av de fyra borgerliga partierna, allianspartierna om man så vill, är det bara Moderaterna och Kristdemokraterna som föreslår skattesänkningar de närmaste åren. Bägge partierna vill trycka ner skatten med 50 öre över två år – M med 20 öre 2024 och 30 öre 2025, KD med 25 öre 2024 och 25 öre 2026. Centern föreslår också en sänkning om 25 öre, men först 2026.
Det samlade stödet i fullmäktige, i mandat räknat, för att sänka Uppsalas relativt sett höga kommunalskatt i närtid uppgår därmed inte till mer än knappt 25 procent (M och K), tillsammans med Centern stiger det till en tredjedel.
Mer än något vittnar detta om den politikersjuka som drabbat så många politiska församlingar också har Uppsala i ett fast grepp. Visst finns där rent pragmatiska skäl att förorda en skattesänkning: det är i längden inte hållbart att Uppsalas kommunalskatt är högre både än förortskommuner norr om Stockholm och med Uppsala jämförbara kommuner ute i landet. Detta är något som vi flera gånger tagit upp på ledarplats och som också påtalades av Moderaterna i en debattartikel nyligen (UNT 18/10).
Men där finns också en djupare, mer principiell invändning mot att inte se poängerna med en skattesänkning. Alldeles för många politiker väljer att se skattepengarna som ”kommunens”, som att de bara magiskt har uppstått ur intet och inte kommer från de egna invånarnas plånböcker.
Att det är invånarnas pengar inte ”kommunens” leder till viktig slutsats: bara nödvändig verksamhet borde genomföras. Om något inte kan motiveras utifrån kommunens ansvar och de styrande partiernas prioriteringar, ska det heller inte genomföras. Man bör nämligen alltid vara återhållsam när man spenderar andras pengar.
Med samma logik är det rimligt att alltid sänka skatten när så är möjligt. Denna insikt har tyvärr bara nått en minoritet av partierna i fullmäktige.
Att de rödgröna har hållit emot en skattehöjning är för all del värt respekt. Men Uppsalaborna förtjänar mer än så.