Trötthet på nedskräpning, brottslighet och ungdomsstök i bostadsområdet. En ”skärp er-attityd”, men även en känsla av att samhället har vänt förorten ryggen. Och på samma gång framtidshopp och stolthet.

Peter Esaiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har gjort en omfattande undersökning för att få fram vad förortsbor själva tycker och säger om sina områden. I nyutkomna ”Förorten - Ett samhällsvetenskapligt reportage” (Timbro förlag) beskrivs den.

Under två års tid har 3000 enkätintervjuer och nära tusen samtalsintervjuer gjorts med boende i Hjällbo och Bergsjön, två ”särskilt utsatta” stadsdelar i Göteborg. 

Undersökningen är särskilt intressant då invånarna har fått ge sin bild, utan färdiga teser som snickrats ihop vid skrivbordet på universitetet. Esaiasson har tagit mer än en tur med spårvagnen, pratat med folk på gator och torg, skapat kontakter och knackat på i trappuppgångar. 

På frågan om hur man kan förbättra dessa bostadsområden hamnar svaren ”få kontroll över brottsligheten”, ”att föräldrar håller koll på sina barn” och att ”få bukt med nedskräpningen” i topp. Esaiasson konstaterar att man inte behöver ”leta för att hitta förespråkare för hårdare tag”. Det finns en irritation mot det som uppfattas som en ”bidragsmentalitet” och polisens ”mjuka” metoder.

Samtidigt trivs åtta av tio ”ganska bra” eller av ”mycket bra” i sina områden. Det är förvisso en lägre andel än på andra håll, men det är ändå en klar majoritet. 

Förtroendet för polisen och andra samhällsinstitutioner är hyfsat högt enligt forskningsläget, kanske till och med något högre bland utlandsfödda än infödda skriver Esaiasson.  

Däremot är den sociala tilliten mellan boende i förorten lägre. Det förväntade mönstret - att man ska ha högre tillit till sitt grannskap än till människor i allmänhet – verkar alltså inte stämma i det som kallas utsatta områden. 

I boken nämns att civilsamhällets organisationer och föreningar i förorterna framför allt är etniskt baserade kulturföreningar och religiösa församlingar. Det saknas gemensamma målsättningar och initiativ. Om människor enbart umgås med landsmän i föreningar, i skolor och på fritiden blir det svårt att finna gemenskap. Bostadsbolagen skulle kunna fylla en viktig funktion, resonerar författaren. 

Man blir gång på gång också påmind om klyftan till majoritetssamhället. Som statsvetarprofessorn nämner har flera av dem som lät honom göra intervjuerna i deras vardagsrum sagt att han är ”den första svensk som varit hemma hos dem”.