Sedan en vecka befinner sig Sverige och Finland nära centrum i världspolitiken. På något vis måste alla förhålla sig till de två grannländerna i norra Europa som är grannar till Ryssland, som inte är medlemmar i Nato men samtidigt inte heller en del av det gamla östblocket från kalla kriget.
Det tar sig olika uttryck, som USA:s FN-ambassadör Linda Thomas-Greenfields grundlösa överdrifter under generalförsamlingens extrainsatta krismöte natten till fredag: ”President Putin fortsätter att höja beredskapen för sina nukleära styrkor och hotar att invadera Sverige och Finland”.
Som svensk bör man lyssna närmare på Natochefen Jens Stoltenberg. ”Sverige och Finland tar från och med nu del i alla våra möten”, sade han vid en pressträff på fredagseftermiddagen. Men också, efter att ha redogjort för beredskapen hos ny trupp, flygplan och fartyg i Medelhavet, ”vi kommer inte att vika en tum från försvaret av de 30 nationerna i vår allians”.
Och svenskarna lyssnar. Om man ska tro opinionsundersökningar har andelen som säger ja till Natomedlemskap ökat från 39 till 49 procent på fyra dagar (SVT/Novus, 4/3). Det är i runda tal en miljon svenskar som insett att otryggheten utanför försvarsalliansen är för stor. Andelen som säger nej minskar, till 27 procent, men det är framför allt de tidigare osäkra som gått över till ja-sidan.
Självklart känner statsminister Magdalena Andersson (S) vart det blåser, även inom de egna leden. Någon typ av reaktion måste komma snart. Om det är en option på medlemskap, som riksdagen vill, eller något annat återstår att se. Det viktiga måste i slutändan vara att alla vet var vi står, inklusive Putin och USA:S FN-ambassadör.