Under statsminister Stefan Löfvens pressträff på tisdagen blev det uppenbart att den svenska coronastrategin är satt under enorm press. Ekvationen frivilliga rekommendationer och rimlig belastning på sjukvården går inte riktigt ihop – statsministerns vädjan till folket börjar påminna om en förälder med bristande auktoritet.
Det har gått två veckor sedan Löfven sade att det var ”slutfestat”. Smittspridningen har sedan dess varit fortsatt brant uppåt. Många hade nog väntat sig hårda bandage när regeringschefen åter tog till orda. Jobbet avbröts och man satte sig vid närmaste nyhetskanal. Och fick höra ungefär att ”nu får det verkligen vara slutfestat”. Den faktiska tyngden bakom orden bestod av skärpta råd i ytterligare tre regioner och att man inte ska vara fler än åtta om man går ut på lokal. Jaha.
Samtidigt stänger stora delar av Europa igen. Tyskar och britter får inte göra någonting roligt. Fransmän och spanjorer får inte göra någonting över huvud taget. Lockdown är inte Sveriges väg. Rörelsefrihet och det kommunala självstyret är en anledning. Den andra är den fastlagda strategin att genom personligt ansvar skapa en uthållighet i coronabekämpningen, att inte ändra reglerna från en vecka till en annan.
Men, återigen, vad händer om det inte fungerar? Region Uppsalas sjukvårdsdirektör Mikael Köhler sade till UNT häromdagen att corona tycks vara ett sorts förkylningsvirus som kommit till världen, ett sådant som tar fart under vintertid. Och då har vi fem-sex tunga månader framför oss. Var går gränsen för den svenska strategin? Vid 100 covidpatienter i intensivvård? Eller 200?
I våras vårdades som mest över 500 med covid-19 på IVA, och över 100 med smittan dog varje dag. Efter sommaren, med ett tiotal intensivvårdade och nära noll dödsfall, hade man hoppats att inte behöva återvända dit, även då smittspridningen tog fart för några veckor sedan. Men tisdagens siffror blev en dyster påminnelse om det ofrånkomliga sambandet: 31 döda, och 77 i vård på IVA.
Att det vore en prestigeförlust att göra som Norge, Finland och andra länder är ingenting att bry sig om. Måste vi så måste vi. Men det vore olyckligt eftersom den svenska strategin i grunden är bra. Skulle det hjälpa om vi hade någon annan än Stefan Löfven, någon som slog näven i bordet i stället för att mumla om ansvar?
Nej, knappast. Statsministerns roll är inte att vara förälder till medborgarna. Den rollen fylls av miljontals andra svenskar. Och det är hög tid att alla tar det ansvaret. Det handlar om liv och död. Nu får det vara slutfestat!