Under onsdagseftermiddagen meddelade Annie Lööf (C) att hon var villig att omförhandla den 44:e punkten i Januariavtalet. Reaktionerna var förutsägbara; oppositionen talade om svek medan vänsterpartister och regeringsföreträdare drog på smilbanden.
Det vore såklart välkommet om Centerpartiet över natt blivit ett parti som sätter sakpolitiken främst och är hänsynslösa i sin kohandel med statsministerkandidaterna. Det är tyvärr inte så onsdagens utspel ska tolkas. I stället verkar C bara sakat ett kort för att lägga ansvaret för nästa drag på andra.
För även om Vänsterpartiet skulle acceptera att Stefan Löfven fortsätter som statsminister skulle han sakna underlag för att få igenom en budget. En S-märkt budget förutsätter nämligen att antingen L eller V aktivt röstar för den, för att Moderaternas budget inte ska gå igenom. Och utan makt över budgeten är regeringens handlingsalternativ begränsade.
Visst kan Centerpartiet hoppas att V ska förmås nöja sig och rösta för en budget de inte gillar. Vänsterpartiet har samtidigt lovat att inte rösta för en budget de inte fått vara med och förhandla, och med alla kort på hand är det svårt att se varför de ens skulle överväga.
Liberalerna skulle i sin tur kunna lösa budgetfrågan. Men om partiet först deklarerat Januariavtalets död och sedan återgår till avtalet under former som Centerpartiet förhandlat kommer de överträffa sig själva i otydlighet. Sabuni var också snabb med att markera att det inte var aktuellt.
Om manövern då var uppriktigt menad skulle det bara återstå att få med Vänsterpartiet. Och de skulle sannolikt inte nöja sig med mindre än att få vara med vid utformningen av budgeten, något Centerpartiet inte kan acceptera utan att underkänna så gott som allt man sagt i flera års tid. Exakt samma situation skulle Centerpartiet ha om de, för att undvika extra val, skulle släppa fram en M-regering med stöd av SD.
Så slutsatsen är att vi som varit oroliga över att gå miste om den politiska teatern under sommaren kan vara lugna. Regeringskrisen är inte över och Centerpartiets utspel bör förstås som ett sätt att positionera sig inför nästa giv, som av allt att döma blir ett extra val.
Och kanske blir det ett lyckat drag, men det visar samtidigt att man inte haft någon långsiktig plan för att manövrera det parlamentariska läget på hand. Efter tre år med en lukrativ vågmästarroll är förhoppningarna att ena "mitten" fortsatt lika långsökta, och det främsta man har att visa upp är några belånade skattesänkningar.