När den förra Löfvenregeringen först var drivande bakom och sedan 2017 stod värd för det europeiska toppmöte som resulterade i EU:s sociala pelare var kritiken frän. Både före, under och efter påpekades den stora risken med att centralisera beslut på det sociala området till Bryssel. Särskilt varnades för att detta skulle kunna hota den svenska modellen med kollektivavtal, genom krav på lagstiftning om minimilöner.

Stefan Löfven slog dock ifrån sig. Någon risk för lagstiftning på europeisk nivå fanns inte. Vi skulle bara ägna oss åt att jämföra och lära av varandra.

Så kom till slut förslaget. Stefan Löfven och Socialdemokraterna ser ut att klara sig undan med ett nödrop. Det blir visserligen ett skarpt EU-direktiv om minimilöner, men de medlemsländer där lönerna övervägande bestäms i kollektivavtal ska få ett undantag. Rent praktiskt handlar det om att direktivet får ett kapitel som bara rör länder som har lagstadgade minimilöner och ett som rör länder där lönerna sätts i förhandling. Men i de direkta kommentarerna till förslaget är bland annat Europarlamentarikern Johan Danielsson (S) kritisk: ”Grundproblemet är att det inte finns något som undantar Sverige från förpliktelsen att garantera alla arbetstagare minimilön. Huruvida vi gör det eller inte blir upp till EU-domstolen att tolka.” (DN 28/10)

Det är fack och arbetsgivare som tillsammans har företrätt svenska intressen och drivit frågan hårt i Bryssel. Allt annat hade förstås varit tjänstefel, de måste ju värna sina och sina medlemmars intressen. Här har LO, PTK och Svenskt Näringsliv dock fått den otacksamma extrauppgiften att agera städgummor åt vår aningslösa regering. Svenskt Näringsliv uttalar i en kommentar att man anser direktivet vara ett ”oacceptabelt ingrepp i den svenska arbetsmarknadsmodellen” och man är rädd för att det inte ges ”tillräckliga garantier” för att Sverige inte ska påverkas av de föreslagna reglerna.

Mer än något annat visar hela historien vådan av att inte ta EU-politik på allvar. Tanken var att toppmötet skulle ge uppmärksamhet på hemmaplan, inte sätta hela den svenska arbetsmarknaden i gungning. Nu måste regeringen tillsammans med parterna göra allt för att direktivet inte tillåts inkräkta på svensk arbetsmarknad.

Förhoppningsvis röstar Europarlamentet ner förslaget. Men det kommer att krävas oräkneliga timmar med osäkert resultat för att styra undan detta potentiella hot mot hela vår lönebildningsprocess. Och allt detta för att regeringen inte ville förstå att EU-politik handlar om mer än inrikespolitiskt poserande.