Om 28 år, 2049, ska Kina vara världens mäktigaste land. Lita på att det blir fyrverkerier när hundraårsdagen av Kommunistpartiet ska firas. President Xi Jinping kanske ser sig själv där vid podiet, den 96-årige hedersgäst som var den som en gång för alla ledde Mittens rike ut ur mörkret. Övriga världens ledare vill också synas i strålkastarljuset. De har sedan länge glömt att det fanns dissidenter, oliktänkande eller utsatta folkgrupper i Kina, liksom att Hongkong och Taiwan någonsin haft anspråk på självstyre och demokratiska rättigheter.
Om presidentens vision, som han torgförde 2017, ska bli verklighet, måste han gå en balansgång. De senaste veckornas handelsbojkott mot bland andra H&M motverkar syftet att Kina ska bli den ekonomiska supermakten i världen. Detsamma gäller tisdagens besked att Peking numera kontrollerar 70 av 90 platser i Hongkongs parlament. Det betyder ingenting i sak – Kina fällde avgörandet även när man kontrollerade hälften av platserna – men det är ännu ett hårt slag mot aktivism och yttrandefrihet i provinsen.
EU och USA bråkar mycket om uigurernas rättigheter i Xinjiangprovinsen, om fängslandet av oliktänkande som Gui Minhai samt om demokratiska rättigheter i Hongkong och Shanghai. Storbritannien har också väckt frågan om maktövertagandet i Hongkong, att det är ett brott mot avtalet mellan länderna 1997. Självklart är det så, att Hongkong skulle få behålla sitt ekonomiska och politiska självbestämmande var en hörnsten i överenskommelsen. Men när ska västländerna gå från ord till handling?
Kinaregeringens kalkyl säger aldrig. Demokratiska ledare som vill bli omvalda kan inte undvara den stora betydelse som utbytet med Kina har för ekonomin och jobben. Och i takt med att Kinas betydelse växer blir det förstås allt svårare. Kammen växer på den kinesiska ledningen som gör en allt större del av utvecklingsländerna ekonomiskt beroende av Kina. Och militärt stärker man hela tiden anspråken i närområdet. ”Kina kommer att göra ett försök att invadera Taiwan inom sex år”, sade den amerikanske befälhavaren i Stilla Havet, Philip Davidson, i ett senatsförhör nyligen (The Guardian 10/3).
Det Xi Jinping möjligen har missat är världsekonomins funktionssätt. Den handlar om förtroende, marknader och finansiella nav. Det har funnits i överflöd i Hongkong men stryps nu när Kina tar greppet. Statliga blandekonomier gillas inte heller av investerare. Detta ökar också möjligheten för västländerna att gå från ord till handling. Man måste faktiskt göra det. Kinas planer förutsätter en mer auktoritär värld.