De svenska partierna är inte vad de var för 100 år sedan. Även om organisationerna är desamma, man bekänner sig till samma ideologier och vissa grundläggande drag känns igen har både åsikter och prioriterade frågor förändrats över tid.
Ett bra exempel i någorlunda närtid är hur Moderaterna under Fredrik Reinfeldt blev Nya Moderaterna, vilket banade väg både för de bästa M-resultaten sedan de allmänna valen infördes och åtta år av borgerlig regering.
Redan några år tidigare började tidigare FP-ledaren Jan Björklund, då borgarråd i Stockholm, argumentera för en ny skolpolitik i Sverige: med tydligare krav och mer ordning och reda skulle resultaten i den svenska skolan förbättras.
Många av Björklunds idéer realiserades under alliansåren. Det innebär dels att partiet tappat frågor att locka väljare med, dels att delar av politiken hamnat i dålig dager när det i verkligheten inte blivit så bra som man trott. Därför har Liberalerna länge famlat efter en ny riktning för den egna skolpolitiken. Det har hittills varit ganska sorgligt att skåda. För varje gång man lanserat en upprepning av tidigare ståndpunkter har man blivit mer och mer irrelevant som ”skolparti”.
Så vad gör man då? Man återuppfinner sig själv.
I veckan lanserade Liberalerna en ny skolpolitisk linje, som både håller fast vid det man tidigare tyckt och stakar ut en ny riktning. I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver partiledare Johan Pehrson, skolminister Lotta Edholm och utbildningspolitiske talespersonen Fredrik Malm att det är dags att göra upp med 30 år av felprioriteringar.
Kommunaliseringen, friskolereformen, decentraliserad styrning och en ny kunskapssyn menar Pehrson, Edholm och Malm ”har, i stället för att göra skolan bättre, skapat utrymme för krafter som inte har i skolan att göra”.
Liberalerna har länge krävt ett återförstatligande av skolan, men nu breddar man perspektivet och argumenterar för regleringar som också kommer att snäva in friskolornas handlings- och vinstutrymme.
Man bedyrar visserligen att friskolornas roll är viktig, men om det man skissar på skulle bli av, kommer den svenska skolsektorn att förändras rejält. Man kan säga mycket om skolan på 1980- och början av 1990-talet, men inte att den utmärktes av stor valfrihet.
Det finns en växande skepsis också bland borgerliga väljare mot avarterna inom den svenska skolan. Och även om ryktet om den svenska kunskapsskolans död är överdriven – svenska elever gör relativt väl ifrån sig i internationell jämförelse – är Liberalernas val lätt att motivera. För, kan partiet fråga sig, vad är egentligen viktigast, att valfriheten består som nu eller att eleverna faktiskt lär sig mer.