”Det är dumt. Nej, det är värre än dumt: det är naturligtvis avsiktligt – en planerad och kalkylerad åtgärd från hans sida.” Så uttryckte sig Liberalernas Carl B Hamilton, som i fredags bad att entledigas från sitt uppdrag som riksdagsledamot, i slutet av juli angående Richard Jomshofs (SD) uttalande om islam. Hamiltons slutsats var att Jomshof inte kunde vara kvar som ordförande för justitieutskottet.
Samtidigt kritiserade även Liberalernas partisekreterare Gulan Avci Jomshof och menade att hans agerande var ”ytterst olämpligt”.
Där och då öppnade sig en ny angreppspunkt för Socialdemokraterna, som redan tidigare den juliveckan krävt Jomshofs avgång. Nu fanns återigen läge att stoppa fingret i regeringens variga sår – Liberalerna.
Johan Pehrsons parti har hela tiden varit regeringens ”svaga punkt” och det av fullt förståeliga skäl. Även om en majoritet av Liberalernas partistyrelse, medlems- och väljarkår uppenbart stödjer samverkan med Sverigedemokraterna för att trygga en borgerlig regering, finns mycket som skaver.
Tidöavtalet innehåller en rad punkter som torde vara problematiska även för de mest regeringsentusiastiska partimedlemmarna. Det går helt enkelt inte att friktionsfritt jämka samman liberal politik med en högerpopulistisk och främlingsfientlig agenda.
När så samme Carl B Hamilton i veckan trampade rejält i klaveret med sitt uttalande om judar och muslimer, var det så klart mumma för den socialdemokratiska kampanjapparaten. Det spelar ingen roll att Hamilton sedan har backat. Skadan är redan skedd. Såret varar igen, och Magdalena Andersson är där och petar med sitt finger.
Att Socialdemokraterna vill använda Liberalerna för att komma åt Ulf Kristerssons regeringsbygge är uppenbart. Det är hos L som tvekan om samarbete med SD är som störst, så det är där man sätter in stöten. Någon större förhoppning om att L skulle byta sida och man skulle kunna sy ihop något nytt slags januariavtal finns nog egentligen inte. Sannolikt finns inte heller någon tanke på vad man faktiskt ska göra om man mot all förmodan skulle få Liberalerna att sänka regeringen.
Mandatfördelningen i riksdagen förblir ju densamma, vilket i praktiken omöjliggör alla regeringskonstellationer till vänster om inte Liberalerna är med men det är Johan Pehrsons parti inte intresserat av.
Det är Ulf Kristersson smala lycka, att Magdalena Andersson inte har någon plan B, att hon inte vet vad hon ska göra om regeringen faller. Men det är också svensk politik stora olycka. Att det sedan 13 år tillbaka inte finns något traditionellt politiskt block som samlar en majoritet i riksdagen – och att partierna inte vet hur man ska hantera det.