Det är lätt att bli etnocentrisk. Sverige har jämställdhetslagar, föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg. Även om det är en bit kvar till full jämställdhet finns teoretiskt små hinder för kvinnorna. Det är också lätt att glömma hur kort tid vi har haft det så.
Kvinnokamp finns överallt på jorden. Kvinnor stakar ut vägen – men krig och fundamentalism knuffar dem tillbaka. Kampen bidar. Tar ny fart. Sakta urholkar den stenblocken.
Den arabiska våren kom till stånd mycket tack vare kvinnorörelsernas krav på demokrati och ekonomiska reformer; i såväl Tunisien som Egypten är en majoritet av högskolestudenterna kvinnor. Men precis som efter andra revolutioner följde bakslag. Fast inte precis lika överallt.
Tunisien har länge haft arabvärldens starkaste kvinnorörelse. Tahar Haddad publicerade 1930 en bok som uppmanade till förändring. Precis som i Algeriet deltog kvinnorörelsen i kampen mot den franska kolonialmakten. Efter självständigheten i Tunisien kom en rad reformer som stärkte kvinnors rättigheter, inspirerade av president Bourguibas liberala tolkning av islam. Månggifte förbjöds, kvinnor måste samtycka till äktenskap och de kunde skilja sig utan mannens godkännande. Diktatorn Zine Ben Ali fortsatte att lagstifta om kvinnors rättigheter – det var politiskt taktiskt att värna kvinnorörelsen. 1973 blev abort tillåten, och kvinnor som lämnade våldsamma män fick ekonomisk hjälp. Forskaren Nadia Zaabi sade i en intervju i Sydsvenskan 2011 att tunisiska kvinnors erkänt viktiga roll i samhället är en källa till stolthet bland både män och kvinnor.
I Egypten väcktes en stark kvinnorörelse i slutet på 1800-talet. 1923 tog aktivisten Houda Sharawi av sig sin niqab på en järnvägsstation medan andra kvinnor applåderade. Houda grundade den Egyptiska Feministunionen som kämpade både mot kolonialismen och patriarkala strukturer. Under den egyptiska revolutionen 2011 stod kvinnorna i frontlinjen. På Tahrirtorget arbetade en mångfald av landets kvinnor.
Även i Libanon växte en kvinnorörelse fram i slutet av 1800-talet. För tre år sedan lyckades kvinnor driva igenom en lag som kriminaliserar våld i hemmet. Jourtelefoner, skyddade boenden och gratis rättshjälp erbjuds kvinnor via kvinnoorganisationer.
Saudiarabien upplever i dag en kvinnorörelse med stort genomslag. I sociala medier arbetar den via hashtaggen #IAmMyOwnGuardian.
I Rwanda har en stark kvinnorepresentation förändrat nationen. Efter folkmordet 1994 tvingades kvinnor ta mäns platser i samhälle och politik. En kvinnomajoritet drev igenom en grundlagsklausul som garanterar minst 30 procent kvinnor i parlamentet. Efter det har lagar om jämlik arvsrätt och äganderätt samt mot sexuellt våld antagits.
Vi skulle kunna fortsätta så här, jorden runt, och notera hur kvinnokampen uppmärksammas just i dag. I Ryssland, som nyligen gav kvinnomisshandlare strafflindring. I Iran, som sedan länge har radikala kvinnokämpar att räkna med. I Uganda, med stark kvinnorörelse i politik och näringsliv. I Peru, där den är breda, folkliga kvinnokampen involverar miljöfrågor. I Thailand, där kvinnor vill göra gemensam sak med hbtq-rörelsen. I Indien, där kampen stöds av män efter uppmärksammade våldtäkter.
Vad vi ser är en värld där den till synes eviga striden för kvinnors och flickors rättigheter långsamt för mänskligheten framåt.