För 50 år sedan delades posten ut två gånger om dagen och på lördagar. Begreppet ”säkert som ett brev på posten” hade relevans. Att man kunde få ett brev utdelat i en stor del av Sverige dagen efter, även om det postades sent på eftermiddagen eller till och med på kvällen, var inte anmärkningsvärt. Postverket hade hög tillförlitlighet.
Idag är Postverket historia. Brev distribueras till våra privata brevlådor av åtminstone två postföretag. Och det gamla Postverket är inte längre ett statligt verk och heter PostNord. Eller också heter det postnord för i logotypen finns ingen versal. Att det gamla posthornet inte försvann ur loggan hos reklambyrån var antagligen ett misstag.
Om postkontorens utrotning var ett misstag kan diskuteras. De flesta sörjer inte för att de numera kan hämta ut paket hos Ica efter klockan 18 på kvällen, eller på söndagar.
Och frågan är hur mycket av det gamla Postverket vi egentligen saknar. Kvar från den tiden finns lagen om övernattbefordran. Det är den som ålägger PostNord att dela ut 85 procent av breven dagen efter de postats.
Att det tummas på lagen vet varenda brevlåda. Och mest irriterade är de glesbygdsbor vars brevlådor inte längre godkänns av PostNord utan därför måste bege sig till en helt annan brevlåda än sin egen för att hämta sin post. Måttligt roade är också många som definitivt inte bor i glesbygd men ändå måste ta sig ner i porten för att hämta post eftersom brevbäraren inte längre kan åtnjuta smeknamnet ”trappjaguar”.
Men den stora boven i dramat är adressaten, hen som numera får den mesta av sin post direkt i datorn eller telefonen. Mängden skickade och utdelade brev minskar ständigt och ersätts av elektronisk kommunikation. Den behöver ingen lag om övernattbefordran, den når adressaten på några sekunder. Klart att PostNord förlorar matchen.
Är trappjaguarens öde därmed beseglat? Nej, vi kommer även i framtiden behöva få brev utdelade till våra bostäder. Men behöver vi för den skull behålla övernattbefordran?
Samtidigt som antalet utdelade brevförsändelser minskar, minskar också antalet prenumererande morgontidningar, i alla fall för de flesta titlar. Tidningsdistributörernas trappjaguarer finns dock kvar, i alla fall i det egna spridningsområdet. Skulle abonnenterna vara tvungna att gå ner i porten och hämta morgontidningen, skulle upplagorna minska ännu mer.
Två hårt trängda branscher borde se möjligheterna att samarbeta. Det har också en statlig utredning föreslagit men det var ett par år sedan. Efter det betänkandet har inget hänt.
Det är hög tid att ifrågasätta om regeln om övernattbefordran behöver finnas kvar. Kan den tas bort, kan pappersräkningarna delas ut med morgontidningen. Att räkningarna och den adresserade reklamen blir 15 timmar försenad bekymrar nog inte många. Att göra tvärt om, och låta posten dela ut morgontidningen på eftermiddagen, skulle vara omöjligt.