Under 2022 har det i 21 regioner bedrivits en valrörelse med ungefär samma innehåll. Sammanlagt 21 politiska oppositioner har anklagat lika många majoriteter för att inte klara sitt grundläggande uppdrag, att ge 10,5 miljoner svenskar akut- och specialistsjukvård. Kanske fick de också väljarnas förtroende att försöka rätta till problemen?
Men det börjar bli dags att se den stora bilden. Det spelar ingen roll om det gäller Stockholms innerstad, Dalarna eller Östhammars kommun. Grundproblemen är desamma. När schemat ska göras för en avdelning saknas det folk för att fylla i rutnätet. Framför allt saknas sjuksköterskor. Många har slutat, för att gå till bemanningsföretag eller till den övriga privata sektorn. Några nya sköterskor finns inte i sikte, i alla fall inte så många som skulle behövas.
”Vi har inget val. Vi måste bedriva vård enligt lag”, säger Lina Edlund, chef för omsorgen i Östhammar (UNT 11/12). Hon hyrde in personal för åtta miljoner kronor i fjol. I regionens åtta kommuner pekar de totala hyrkostnaderna i år mot 150 miljoner kronor, jämfört med 77 miljoner 2020. Regionens kostnader är ännu högre, över 300 miljoner kronor bara för Akademiska sjukhuset enligt prognosen.
Pandemin satte vårdens problem i blixtbelysning. Arbetsbelastningen blev monumental på sjukhusen och på kommunernas särskilda boenden. På något sätt har man klarat av det. Men nu finns vårdskulden där med köer, liksom de grundläggande bekymren med kaos i akutsjukvården. Det orsakas av vårdplatsbrist som i sin tur orsakas av sjuksköterskebrist.
I uppropet Vårda vården lämnades på måndagen 50 000 namnunderskrifter till sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD), från 13 olika fackförbund. ”Vi vill inte bara ha applåder, vi vill ha krafttag för en bättre arbetsmiljö”, heter det i uppropet. De vårdanställda kräver en nationell kriskommission för att vända utvecklingen.
Arbetsmiljön har de senaste åren tagit över från lönenivån som den viktigaste frågan för att behålla vårdpersonal. Sjukhus och boenden kommer aldrig att kunna konkurrera med bemanningsföretagens löner då det skiljer mycket beträffande kringkostnaderna. Hyrpersonalen snarare stjälper än hjälper vårdavdelningarna då den som kommer utifrån behöver mycket introduktion och stöd från ordinarie personal, vilket i sig har ökat sjukskrivningstalen.
Östhammars Lina Edlund är något på spåren när hon säger att ”vi måste plocka bort vissa arbetsuppgifter”. Att låta sjuksköterskor vara sjuksköterskor är definitivt en konkurrensfördel. Kanske kan en nationell kommission formalisera och förmedla detta till 21 regionala och 290 kommunala arbetsgivare?