Alla företag, alla verksamheter över huvud taget, har ett viktigt åtagande i att förklara för personalen och ägarna/uppdragsgivarna hur det går. Bokslut och delårsrapporter ger svaren. Fjolåret gav en vinst! Eller så blev det ett minus, men det berodde på den och den utgiften, en så kallad jämförelsestörande post. Den underliggande verksamheten gick bättre än någonsin! Sambandet mellan siffrorna och jobbet man lagt ned, respektive pengarna man satsat, blir tydligt och stärker delaktigheten och viljan att satsa vidare.
Personalen på Akademiska sjukhuset och skattebetalarna i Region Uppsala lider sedan länge stor brist på dessa samband. Man producerar mängder med högspecialiserad respektive vanlig vård. Det tycks gå bra, köerna minskar, men slutar i ett stort underskott som kanske berott på mindre intäkter från avtalet med andra regioner. I januari i fjol sjösattes ett nytt sparprogram på Akademiska som ingen egentligen förstod anledningen till. Sedan kom den ”jämförelsekraschande” covid-19-pandemin.
På onsdagens regionfullmäktige debatterades årsredovisningen för 2020. Det var ett år när allting vändes upp och ned på sjukhuset, men också på vårdcentraler och i kollektivtrafiken. Regionen redovisar ett överskott på 600 miljoner kronor, tack vare pandemistöd från regeringen men också tack vare en helt vanlig engångspost som gällde pensionsutbetalningar. Akademiskas underskott blev till slut 650 miljoner kronor, trots ett statligt stöd för pandemivården som var ungefär lika stort.
Det är inte orimligt att tänka sig att pandemikostnaderna blir ännu högre för regionen 2021 och påtagliga även året därpå. Pandemin är långt ifrån slut då beläggningen på sjukhuset fortfarande är i paritet med den högsta nivån för ett år sedan. Sedan kommer vårdskulden, att jobba i kapp all den vård som ställt in under det senaste året. Samt inte minst den arbetsmiljöskuld som följer av att hela organisationen ansträngts till det yttersta under så lång tid.
Det känns länge sedan, men man får dra sig till minnes att Akademiska sjukhusets problem i grunden bestod av brist på personal, främst sjuksköterskor, och därmed också brist på vårdplatser. Det kommer en tid, förhoppningsvis redan efter sommaren, när en slutkörd personal måste övertygas om att en plats på Ackis är ett framtidsjobb och att det till stor del består av att hålla i kostnaderna.
Den nya ledningen (nuvarande sjukhus- och ekonomidirektör är tillförordnade) har en fördel i att de börjar med ett blankt blad efter pandemin. Men smekmånaden blir kort. Snart nog vill vi alla veta hur det går, vart storsjukhuset är på väg.