Sverige saknar knappast en opposition. Det märks särskilt tydligt när man lyssnar till statsminister Stefan Löfven (S) i intervjuprogrammet 30 minuter (SVT 17/3). Avståndet mellan M och S är numera avgrundsdjupt.
Men trots det ibland absurt stora retoriska avståndet mellan regering och opposition närmast saknas en (till viss del önskvärd) polarisering i sakfrågor. När kritik riktas från Moderaterna och Centerpartiet mot coronastrategin gäller den att vi haft för lite nedstängning. Den kanske viktigaste oppositionen kommer i stället inifrån regeringen själv, från miljöpartister.
Riksdagsledamoten Rasmus Ling, som sitter i partistyrelsen för MP, efterlyser i Dagens Nyheter (14/3) “en diskussion om hur ett öppnande kan ske” och menar att det inte är “tillräckligt mycket publik diskussion kring det, i Sverige har man snarare pratar om fler restriktioner än om lättnader”.
Perspektivet behövs. Även om det på intet sätt är dags att börja strunta i viruset (det kommer det troligen aldrig att vara läge för), är det dags att börja tänka på hur vi prioriterar i våra restriktioner.
Många gymnasieelever och universitetsstudenter kommer när de tar examen att ha gått en stor del av sin utbildning på distans. Förutom att det får konsekvenser på psykisk ohälsa, har det förvärrat kullens möjligheter till humankapitalbyggande även på sikt. Arbetsmarknadens tudelning förstärks under pandemin och det sociala utanförskapet riskerar att öka. Förbudet mot allmänna sammankomster över åtta personer urholkar demokratiska rättigheter som demonstrations- och föreningsfrihet.
Nu har vaccinet börjat göra skillnad i Sverige. Samtidigt som smittan dessvärre verkar öka, har dödligheten av viruset ändå gått ner. Det måste spela roll för hur avvägningar och prioriteringar i coronastrategin ser ut.
Men statsminister Löfven är motvillig att tala om hur restriktionerna kan förändras. Han hänvisar i 30 minuter-avsnittet till Folkhälsomyndighetens expertkunskap i frågan. Men viruset, pandemin och krisen är inte en enskild fråga, utan påverkar varje vrå i samhället. Då behöver någon med ett helhetsperspektiv göra avvägningar. Det är skälet till att politiker och inte experter styr våra samhällen.
Risken för att smittas för en allvarlig sjukdom kommer alltid att finnas i samhället; människor i allmänhet och de styrande i synnerhet behöver bli bättre på att göra riskbedömningar. Alla restriktioner bör inte överges över en natt, men restriktionernas möjlighet att minska smittspridningen måste kunna vägas mot deras inverkan på människors hälsa, liv och framtid. För det behövs en öppen diskussion och kanske framför allt – en riktig opposition.