Byggkranarna i Uppsala har stannat. De närmaste åren återgår staden till att ha Domkyrkan och Slottet som igenkännande silhuett och kanske förblir det så under resten av 2020-talet.
Varje skruv har blivit dyrare med den stigande inflationen, lönerna tar fart och det råder stor brist på trävaror som importerats från östra Europa. Om man ändå skulle våga sätta spaden i jorden är nästa fråga vem som kan tänka sig att flytta in om några år. Den dyra byggkostnaden ska finansieras med lån till en betydligt högre ränta, dessutom med högre kostnader för uppvärmning och el.
Problemen fanns dock långt före energikrisen och Putins beslut att invadera Ukraina. Bostadsproduktionen har inte matchat efterfrågan i kommuner som Uppsala. Bristen på bostäder finns kvar trots ett decennium med bottenränta. De med lägst inkomster i utsatta områden har ändå inte haft råd att flytta.
”Billiga hyresrätter” har varit det politiska slagträet från vänstern under den här tiden. Under dryga fem år, 2016-2021, lade S-ledda regeringar elva miljarder kronor på ett investeringsstöd till nya hyresrätter med lägre hyra. Efter att stödet slopats i januari i år (då M/KD-budgeten röstats igenom) uppger en majoritet av de kommunala bostadsbolagen i Uppland detta som skäl till att man nu drar i byggbromsen (SVT 3/11).
Men stödet, som gav cirka 2 000 kronor lägre månadshyra, träffade inte dem med störst behov av en bostad. Snarare har det hamnat i fickorna hos byggbolag och hos dem med längst kötid som hade flyttat ändå. Viljan att bygga hyresrätter utan subventioner har också minskat kraftigt.
Om och när inflationen viker och kriget tar slut måste ändå Moderaterna och deras samarbetspartier svara på hur man ska få fart på byggandet. Det räcker inte med att säga att hyresmarknaden är dysfunktionell. Det är förvisso sant, men så länge man inte vill införa marknadshyror kommer problemet att bestå. Januariavtalets försök med fri hyressättning på nyproduktion är i sammanhanget alldeles otillräckligt.
Fastighetsmäklare brukar säga att de säljer drömmar. Drömmen om en ny bostad håller också i gång samhället på många sätt då den stimulerar utbildning, företagande och inte minst integration. Den negativa spegelbilden blir hopplöshet, med en trångboddhet som varken ger förutsättningar för jobb eller studier.
Att bostadsbyggandet stoppas nu är självklart. Inget vet förutsättningarna som gäller vid inflyttning om 2-3 år. Men sedan, när räntan och priserna stabiliserats, då måste kranarna börja jobba igen. Regeringen ska snarast bana väg för att detta sker.