Många svenskar jobbar i dag på företag som håller på att ställa om i grunden. Man möter en global konkurrens på en digital arena och valen är för de flesta egentligen bara två: att förändras eller att lägga ned. Flexibilitet är nyckelordet. Det är arbetsgivarens ansvar att se att anställda får möjlighet till kompetensutveckling och att ställa om. Men det är också arbetstagarens ansvar att vilja förändras.

Efter de havererade förhandlingarna mellan parterna om en reformerad las (lagen om anställningsskydd) försöker regeringen och vänsterdebattörer nu att blanda bort korten. Las-utredningen som presenterades 1 juni, och ska bli lag från 2022, har redan kallats ”ett beställningsjobb till arbetsgivarna”. Nu försöker regeringen vänta in alla remissvar och hoppas på ett mirakel, som att fack och arbetsgivare plötsligt ska sätta sig ned igen och bli överens.

Det kommer inte att hända. Till skillnad från en del andra punkter i Januariavtalet är den om las ett under av tydlighet. Från innehållet om turordningsregler, kostnader vid uppsägning och utbildning, till direktiven för utredningen och villkoren för att denna ska bli svensk lag.

Visst innebär förslagen en övervikt av förbättringar för arbetsgivaren. Det var liksom meningen. Det är en anpassning till ett modernt yrkesliv som företagarorganisationer länge sett ett stort behov av och som det finns en majoritet i riksdagen för. Hade S och V haft egen majoritet, som när las infördes på 1970-talet hade det säkert inte hänt. Men Stefan Löfven gick med på förändringarna för att kunna bilda regering.

Risken för en nära förestående regeringskris är låg. Vänsterpartiet, som lovat att fälla regeringen om las-förslaget drivs igenom, ska byta partiledare. För övrigt får de ändå inte med sig Moderaterna på ett misstroende. Vilket kanske är lika bra, tycker V, som då får en ursäkt för att behålla en regering som man med tanke på alternativen ändå vill ha kvar.

För första gången på länge ser de fyra forna allianskollegerna efterlängtad borgerlig politik bli verklighet, samtidigt som Stefan Löfven har dystra utsikter för att hålla ihop sin arbetarrörelse. Det är inte alls oangenämt. Löfven har kommit undan alldeles för lätt hittills. Halvvägs in i mandatperioden är det dags för ett skifte av initiativet.

Verkligheten tränger sig på i arbetslivet och det har inte heller undgått Sveriges alla arbetstagare. Vad är egentligen alternativet till att behålla allt som det alltid har varit? Att knacka på dörren till Amazons HR-avdelning och framföra sina krav?