Det finns så klart ett tak för hur mycket bostadspriserna i länet kan stiga. Om priserna ökar snabbare än hushållens disponibla inkomst tar det förr eller senare stopp. Men ännu verkar hushållen i länet inte vara där.
Färska siffror från Svensk mäklarstatistik visar att bostadspriserna i länet har stigit med i genomsnitt 2,7 procent under årets första månader. För villor är utvecklingen ännu tydligare – upp 4,9 procent sett till de tre senaste månaderna. Här sker den stora utvecklingen utanför Uppsala kommun. Störst har prisuppgången varit i Tierp följt av Östhammar, Älvkarleby och Håbo.
Prisökningarna har pågått under en längre tid. Särskilt tydlig är utvecklingen för villor. På årsbasis i riket, ligger prisutvecklingen på 17 procent. Det är svindlande siffror. Och oroande.
Kombinationen av kraftigt höjda bostadspriser och de tuffare amorteringsregler som införts av Finansinspektionen (och som nu återkommer för alla efter en tid av ”coronapaus”) är nämligen dubbelt olycklig. Å ena sidan ökar hushållens finansiella risker med stigande belåning. Räntan är låg nu, men vad händer om den höjs? En ränta på 3 procent, skulle för många innebära en fördubbling av ränteutgifterna.
Å andra sidan finns de unga vuxna och andra som vill ta sig in på bostadsmarknaden, men som varken klarar av kravet på en kontantinsats om 15 procent – och här blir gapet bara större i takt med att priserna stiger – eller den tvångsamortering som kan uppgå till tre procent av lånebeloppet.
Amorteringskraven har sannolikt begränsat prisökningarna, men de har fått orimliga konsekvenser. Det hade varit betydligt rimligare att försöka bromsa lånefesten med ett avskaffat ränteavdrag. Till skillnad mot dagens lösning hade ett avskaffat ränteavdrag påverkat boendekostnaderna för alla som har lån på sitt boende, inte bara dem som tecknar nya lån vid ett bostadsköp.
Tyvärr verkar regeringen, liksom föregående regeringar, antingen inte se problemen eller inte vilja stöta sig med den välbeställda villamedelklassen som sitter tryggt med sina gamla lån. Annars är det svårt att förstå hur man först låter Finansinspektionen införa regleringar som förvisso dämpar prisökningar, men som stänger ute stora grupper från bostadsmarknaden. Bara för att sedan både höja taket för hur mycket vinst som får undantas beskattning – och avskaffa avgiften på uppskjuten reavinst.
Man prickskjuter effektivt ner de åtgärder som är tänkt att bromsa belåningen, samtidigt som man inte gör något för att hjälpa dem som står utanför bostadsmarknaden. Det är en minst sagt uppochnervänd fördelningspolitisk strategi.