Visst är det pikant med en säkerhetsrådgivare som glömmer telefonen och anteckningarna när han är ute och rör på sig. Men också mänskligt och lite svårbedömt med avseende på risker. Om det nu är så att Henrik Landerholm i grunden är kompetent och populär i alla läger borde det inträffade, offentliggörandet och pudlandet, betyda en minimal risk för att det händer igen. Tänkte statsminister Ulf Kristersson.
Efter många år i toppolitiken visste också Kristersson att avslöjandet var en signal till alla fungerande nyhetsredaktioner. Finns det något mer? Vad går absolut snabbast att kolla upp? Jo, kvitton. Snart paraderade skattebetalarnas kostnader i Aftonbladets granskning: Två flygresor till flickvännen i Berlin. En tågbiljett. Två spårvagnsbiljetter för 37 kronor styck. Ytterligare en tågbiljett som budats. Och det senaste bidraget - anteckningar som fått åka taxi i en plastpåse. Mer kanske kommer.
Det går att hävda att även detta är mänskligt. Åtminstone tycks det som om en viss procent av befolkningen har den här egenheten, att låta bli att betala om det går. Man anar inte vilka de är förrän det är för sent. Någon relation till inkomsten finns inte, knappast heller till personliga ekonomiska bekymmer.
När till exempel Juholtaffären stod i full blom för drygt tio år sedan visade det sig att en rad riksdagsledamöter gjort samma sak, slirat om utgifterna för dubbelt boende. Varje granskning av dylika förmåner brukar ge samma resultat, ett antal faller ut som snyltare på det gemensamma.
En vanlig åtgärd när sådant sker är krav på tydligare regler och striktare kontroller. Vilket kan vara bra till en viss gräns. Men systemet riskerar att bli ohanterligt. Det handlar till sist bara om principen om mina pengar och andras. Och om förtroende, att inte behöva fråga en ny säkerhetsrådgivare med 110 000 i lön om han tänker betala för sina egna bussbiljetter.
Statsministern överväger förtroendet för sin barndomsvän Landerholm. En disträ tjänsteman, fullt upptagen med att tjäna folket, kan kanske accepteras, så länge ingenting mer uppdagas? Men det är förstås upplagt för fortsatta nålstick från oppositionen.
En som med kameral noggrannhet luggar skattebetalarna på pengar är på ett sätt värre. Men kritiken blir mer försiktig då varje parti när som helst kan få sin egen affär i knät. Man ska som bekant inte kasta sten glashus. Hur som helst får det vara nog nu, varken Landerholm eller hans chef tål ett enda slarv eller kvitto ytterligare. Det tänkte vi redan innan berättelsen om anteckningsbokens taxiresa från Radiohuset till ett kafé.