Det finns många olika möjliga infallsvinklar på turerna i Svenska Akademien. Förutom de uppenbara – Nobelprisets anseende, bristen på transparens, jäv och osund sektmentalitet – går det också att, med hjälp av diverse logiska kullerbyttor, betrakta det som sker i Akademien som ett bevis på sin egen ideologiska övertygelses riktighet.
På moderata Smålandsposten tycker man sig i krisen se ett argument för monarki. Kungens engagemang i frågan – majestätet meddelade ju i går att han överväger stadgeändringar med avseende på rätten till utträde ur Akademien – påminner oss om monarkins ”enhetliga värde, skriver tidningens ledarskribent Fredrik Haage. Monarkin är ”ett reglage utanför de vanliga mekanismerna, något som förmår stabilisera och korrigera när systemen går i baklås och i form av en person som inte drivs av andra hänsyn än helheten”, menar Haage och avslutar med orden: ”Tur att vi har en monarki”.
Att Svenska Akademien håller sig med en kunglig beskyddare är inte ett argument för monarki. Akademien är ett privat sällskap, Sverige är en demokrati.
Om just Carl XVI Gustaf är rätt man att lösa krisen i Akademien återstår verkligen att se. Men om vi inte hade haft en monark hade någon annan varit beskyddare för Akademien – det finns inget som säger att hederstiteln bara kan bäras av blåblodiga. Och de flesta organisationer klarar – alldeles oavsett om de har en beskyddare eller inte – att reda ut sina kriser genom gammalt hederligt föreningsarbete med valberedningar, årsmöten och så vidare.
Det intressanta med Haages text är att den snarare visar på problemen med det svenska statsskicket. Om man ser ett värde i att ha något som stabiliserar och korrigerar när ”systemen går i baklås” borde den självklara slutsatsen vara att snarast införa republik i Sverige. I dag har vi ju en statschef som inte har några formella maktbefogenheter. Det är förstås det enda rimliga så länge vår statschef inte är folkvald. Icke desto mindre kan det finnas behov av en instans som ”ser till helheten”. En demokratiskt tillsatt statschef skulle på ett helt annat sätt än dagens klippa-band-och-vinka-till-folket-statschef kunna ha en viktig samlande och stabiliserande roll i händelse av politiska kriser och nationella katastrofer. Synd att vi har en monarki.