Efter det uppmärksammade dubbelmordet i Linköping 2004, då en 8-årig pojke och en 56-årig kvinna knivhöggs till döds, restes krav på ett heltäckande svenskt dna-register. Dåvarande rikspolischefen Björn Eriksson och professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud skrev på DN Debatt (26/11 2004) att grova brott skulle kunna klaras upp samtidigt som ”oskyldigt misstänkta skulle slippa fasan av att inte kunna bli rentvådda”. KD-ledaren Alf Svensson höll med men det blev inget register den gången.
När Linköpingsmordet nu klarats upp, en 37-åring har erkänt dådet, är det ändå tack vare ny lagstiftning. Sedan 1 januari i fjol är det tillåtet att göra utvidgade familjesökningar för att lösa grova brott. Metoden ledde också i fjol våras till att en grov våldtäkt mot en åttaårig flicka i Billdal kunde klaras upp efter 24 år. Och den har varit aktuell under våren i Palmeutredningen då släktingar till Skandiamannen Stig Engström fått lämna dna.
Men ett uppklarande bygger på att det finns något att jämföra med, att den misstänkte eller en släkting dömts för brott och finns i polisens register. Så var inte fallet med 37-åringen i Linköping. Däremot hade han och hans bror ägnat sig åt släktforskning och därför lämnat dna-prover till ett amerikanskt företag.
Rättsmedicinalverket gav ifjol klartecken till polisen att skicka in dna-profilen från Linköping till dataservern GEDmatch. Man kom fram till att verktyget skulle kunna användas av svensk polis när det gäller de absolut grövsta brotten. Avgörande var att det i användarvillkoren för släktforskningen står att uppgifterna kan komma att användas för brottsbekämpande ändamål. Proverna skickades in och gav nyligen ”släktträff” på 37-åringen. När han topsades blev svaret ”100 procent”.
Det finns alltså möjligheter att gripa även tidigare ostraffade brottslingar genom dna-spårning. Den som vill ha ett heltäckande dna-register invänder att tidsfaktorn spelar stor roll, om exempelvis en serievåldtäktsman ska stoppas innan begår fler brott. Men nackdelarna med ett nationellt register, annat än för medicinsk forskning, är fler än fördelarna.
Integriteten måste skyddas så långt det är möjligt, undantagen ska vara få och tydliga. Riskerna för att ett dna-register skulle missbrukas kan man heller inte bortse från, till exempel planterat dna på brottsplatser. Spår av dna kommer att användas mer och mer men kan och ska aldrig helt ersätta vanligt polisarbete. Fingeravtryck, skoavtryck och vittnesmål är fortsatt centrala verktyg. Om dna kan bidra till att lösa fler grova brott är det förstås bara bra.