Liberalerna gick som katten kring het gröt när de presenterade sin nya friskolereform. Tre förslag presenterades som alla skulle bidra till att friskolorna skulle få ”ett betydligt stramare ramverk” enligt partiet. Men ingen av de föreslagna reformerna angriper egentligen det som av fler och fler lyfts fram som friskolesystemets stora problem.
Tidigare, och i viss mån fortfarande, har den huvudsakliga kritiken mot friskolorna varit att de har kunnat ta ut vinst och ge utdelning till sina ägare. Underförstått ska det ha skett på utbildningskvalitetens bekostnad: lilla Lisa hade kunnat få nya skolböcker, men i stället fick den giriga ägaren ytterligare några miljoner på bankkontot.
Det är en grovt förenklad världsbild och sannolikt inte heller sann. Det går bevisligen bra för många friskolor att både erbjuda en god undervisning och visa ett positivt resultat i slutet av räkenskapsåret. Av friskolornas tillskyndare brukar detta tillskrivas en förmåga att tänka nytt, att slippa onödig administration och att arbeta effektivare.
För motståndarna handlar det i stället om att poängtera att friskolorna i högre utsträckning tar emot ”lätta” elever och därmed inte behöver belasta verksamheten med lika höga kostnader för stödundervisning och liknande.
Bägge sidor har delvis rätt. En stor fördel för friskolorna är att de får samma grundbelopp per elev som de kommunala skolorna, trots att de inte har samma skyldigheter. De kommunala skolorna har en lagstadgad skyldighet att se till att alla barn i kommunen kan erbjudas skolplats. Kommunen måste även ha plats för elever som är nyinflyttade och ta emot elever om en friskola läggs ner. Det innebär i sin tur att de kommunala skolorna hela tiden måste budgetera för en viss överkapacitet. De kan inte trimma kostnaderna så att de matchar elevantalet. Här finns en viktig förklaring till att friskolor både kan ta ut vinst och bedriva en bra undervisning. De överkompenseras i viss mån i förhållande till sina faktiska åtaganden.
Det vill dock inte Liberalerna kännas vid i sin nya friskolereform. I stället föreslår man bland annat ett begränsat vinstförbud och ett förbud mot att riskkapitalbolag ska få driva skolor. Det är förslag som inte angriper problemets kärna och som dessutom är lätta att kringgå.
Vill man på allvar värna friskolornas framtida existens och därmed också den mångfald som de bidragit med räcker det inte med att skrapa på systemets yta. Den som verkligen vill försvara det fria skolvalet måste vara beredd att också se över hur skolorna ersätts. Även om det utmanar gamla sanningar och upprör friskolebolagen.