Konsten att regera vidare på andras politik

Med fem månader kvar till valet är oppositionens uppförsbacke allt brantare.

Två av S-ministrarna, Mikael Damberg och Anders Ygeman, på en pressträff i torsdags om ytterligare en kris, flyktingarna från Ukraina.

Två av S-ministrarna, Mikael Damberg och Anders Ygeman, på en pressträff i torsdags om ytterligare en kris, flyktingarna från Ukraina.

Foto: Christine OIsson

Ledare2022-04-01 12:22
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Om någon för åtta år sedan hade sagt att Socialdemokraterna kommer att ta makten i höstens val, behålla den under två mandatperioder och sedan vara stor favorit till att vinna en tredje gång 2022, så hade hen ifrågasatts på goda grunder. Idérikedom och nytänkande var inget som präglade arbetarpartiet 2014.

Men, funderade mottagaren av beskedet, i så fall blev det väl så att Sverige fick EU:s klart lägsta arbetslöshet 2020, vilket den nytillträdde S-ledaren Stefan Löfven lovat året innan? Sedan måste någon sorts kris ha inträffat som gjort att välfärdsfrågorna fått en betydligt större tyngd?

Förvisso, replikerade spåmannen/kvinnan, kommer vi att få en global pandemi 2020 som leder till en svår vårdkris. Men S-regeringen kommer att omfattande kritik för hanteringen, i rapporter som är klara 2021 och i början av 2022. Med fem månader kvar till valet kommer de dominerande frågorna ändå att vara försvars- och säkerhetspolitik, migration samt polis- och rättsväsende, och Socialdemokraterna har ett klart grepp i opinionsmätningarna. Hur är det möjligt?

Det är lätt att ta till förklaringen att krig, kriser och osäkerhet i omvärlden leder till nationell samling, något som gynnar den sittande regeringen. Den M-ledda regeringen gynnades av finanskrisen 2010, då framför allt finansministern Anders Borg sågs som en garant för våra jobb och besparingar. Ukrainakriget och det ryska hotet bidrar nu till att stärka förtroendet för Magdalena Andersson och de många män i 50-årsåldern som omger henne: Vi ska se till att inget händer er.

Det är en förklaring, men den räcker inte. Oppositionens oförmåga måste också lyftas fram. Hur kommer det sig att Nato-, försvars- och kärnkraftsvännerna i L är på väg att åka ur riksdagen, samtidigt som Moderaterna, ständigt vurmande för ordning och reda, hårdare straff och stramare migrationspolitik, inte ens når upp till siffrorna i förlustvalet 2014?

En ledtråd: Det är knappast en fördel att släpa på behovet av SD-stöd i detta läge. Ett parti som vobblat om EU, Nato och Putin och som inte framstått som demokratiskt helt pålitligt.

Det är alltså inte enbart på egen styrka som S i flera mätningar i veckan klättrat till 32-33 procents väljarstöd, och där Magdalena Andersson förtroendesiffror nått rekordnivån 56 procent (DN/Ipsos 31/3). Men förmågan till anpassning kan i krislägen bli en stor tillgång. Det är inte förbjudet att stjäla andras politik (Reinfeldt och Borg var också bra på det) och sedan ta äran för den.

De akuta kriserna tycks ha kommit för att stanna. Löftet ”EU:s lägsta arbetslöshet” lär med andra ord inte bli en stor valfråga i höst.