Uppsala kommun är inte Håbo. Det som fungerar i den senare kommun, är inte en bra lösning för den förra.
Håbo är en liten kommun i sydvästra Uppland. På många sätt mer sammanlänkad med Stockholm genom Bålsta och pendeltåget än med Uppsala. Det är inte alltid det som händer där får konsekvenser i länets huvudort.
Sedan valet 2022 har kommunen styrts i av M, KD och C. Partierna har inte haft majoritet, slitningarna har varit många, och man har varit beroende av sverigedemokratiskt stöd för att få igenom sin budget. Nu är det slut med det. Från och med nu kommer den tidigare trion att kompletteras av Socialdemokraterna, och Håbo får därmed sitt första majoritetsstyre på tio år.
Att Socialdemokraterna och Moderaterna går ihop och styr kommuner tillsammans har blivit vanligare och vanligare – det finns många exempel runt om i landet. Ibland tillsammans med andra partier, som nu i Håbo, men oftast ensamma.
Anledningen är enkel. I takt med att Sverigedemokraterna har växt har det blivit svårare och svårare att bilda traditionella rödgröna eller borgerliga majoritetsstyren. Partierna till vänster har svårt att locka en majoritet av väljarna, samtidigt som det både praktiskt och principiellt är svårt för borgerligheten att ta stöd av Sverigedemokraterna.
Och det är då som de bägge maktpartierna allt oftare krokar arm.
Det kommer sannolikt inte bli lättare att bilda ett stabilt styre i Uppsala efter nästa val. Är det då som Erik Pelling och Therez Almerfors skakar hand, ler mot kamerorna och förklarar att nu ska de styra staden tillsammans? Och om de gör det, är det verkligen det bästa för kommunen?
Å ena sidan är lokalpolitiken till sin karaktär betydligt mer pragmatisk än riksditon. Här finns inte samma ideologiska låsningar som kan förhindra rimliga överenskommelser, inte heller samma extrema taktiserande.
Å andra sidan personkemin. Man måste trivas och komma överens med varandra också utanför sammanträdesrummen. En av anledningarna till att det borgerliga styret i regionen sprack var sannolikt att det skar sig också på ett personligt plan, inte bara politiskt. I det nya blocköverskridande verkar man komma bättre överens.
Regionen styrs dock inte av Socialdemokraterna och Moderaterna. Och Uppsala är inte Håbo. Även om det visar sig att Almerfors och Pelling blir bästa kompisar är inte ett S- och M-styre något att sträva efter. Stabilitet? Javisst. Samtidigt riskerar ett sådant samarbete att kortsluta det demokratiska ansvarsutkrävandet. För vad ska man som missnöjd väljare rösta på?
När väl S och M skakar hand tenderar de att bli kvar vid makten – just för att det inte finns några alternativ. Så: förutsägbart, skönt för kommunalråden, men bra för Uppsala? Det är inte lika säkert.