Det är dags för EU att införa nya handelshinder. Den här gången, till skillnad från alla andra, är det dock rätt och nödvändigt.
I onsdags röstade Europaparlamentet för att införa så kallade klimattullar (10/3). Kommissionen väntas nu lägga fram ett lagförslag inom ett halvår. Klimattullar, som på myndighetsspråk kallas för "mekanism för koldioxidjustering", innebär att de varor som producerats i länder utan tillräckligt ambitiösa klimatambitioner blir dyrare att importera. Vid gränsen till de europeiska länderna ska priset på varorna justeras upp för att kompensera för koldioxidutsläppen i produktionen. Med andra ord, en klimattull.
Syftet är bland annat att minska risken för koldioxidläckage, alltså att de branscher i EU-länder som släpper ut mycket koldioxid flyttar utomlands för att slippa EU:s globalt sett strama klimatpolitik. Det är förstås bra. Det är också bra att förslaget om klimattullar flyttar oss närmre principen om att den som förorenar också ska betala för föroreningen. Intäkterna från de nya klimattullarna ska sedan användas för att finansiera andra delar av EU:s gröna giv, också det positivt.
Om klimattullarna fungerar innebär det ett EU från sin bästa sida. EU som marknad är attraktiv. Om den som minskar sina koldioxidutsläpp gynnas av det på den europeiska marknaden, kan klimattullar bidra till att klimatomställningen går snabbare även i resten av världen. Dessutom är klimattullar och utsläppshandel den typen av program som innebär att hänsyn till klimatet byggs in i våra institutioner, utan att medborgarna behöver tänka på den rådande klimatkrisen regelbundet.
Klimattullar ger också unionen mer legitimitet och trovärdighet i klimatfrågor. Det är svårt att kritisera andra länder för att de släpper ut för mycket koldioxid, när de gör det för att tillfredsställa EU-medborgarnas efterfrågan. Hittills har EU som institution pratat passionerat om klimatet, ställt om den inomeuropeiska industrin men samtidigt importerat varor som producerats i länder som saknat mekanismer för att minska klimatpåverkan. Det kan tullar råda bot på.
Samtidigt bör EU:s vilja att införa handelshinder alltid vara en röd flagg. Att parlamentet har enats om en rapport är nämligen bara det första, och kanske enklaste, steget. Att utforma gränsjusteringsmekanismerna kommer att vara svårt. Regelverket kommer att vara komplicerat. Varje steg och varje detalj kommer innebära en möjlighet för specialintressen att försöka påverka utformningen på ett sätt som gynnar deras bransch eller sak. Handeln med andra länder, och därigenom konsumenter i både Europa och utomlands, kommer då att missgynnas.
EU har en lång historia av att vara frihandelsvänliga inåt, men protektionistiska utåt. I det ljuset kan man betrakta klimattullar som ännu en möjlighet för protektionistiska intressen att påverka EU i fel riktning. Måtte det inte stämma.