Liberalernas partitopp ägnade hela fredagen åt att diskutera huruvida man kan kvarstå i budgetsamarbetet med regeringen och Centerpartiet eller ej. Oavsett mötets utgång är dock inte längre frågan om, utan när Liberalerna lämnar Januariöverenskommelsen.
Det är tydligt att Nyamko Sabuni letar efter en anledning att få lämna avtalet. Man vill varken vara med och förhandla fram vad som i allt väsentligt blir Socialdemokraternas valbudget eller gå in i valrörelsen i armkrok med S och MP, särskilt inte när opinionssiffrorna är katastrofala.
Liberalerna behöver den tid som återstår till valet för att enas och hitta en linje som tilltalar både väljare och medlemmar. Det hade man sannolikt behövt göra också med en annan partiledare.
För Liberalernas problem började varken med Januariavtalet eller valet av Nyamko Sabuni som partiledare. De går djupare och längre bakåt i tiden än så. I grund och botten handlar det om att partiet inte verkar veta vad det vill och vilken roll det vill spela inom svensk politik.
Januariavtalet har bara förlängt och institutionaliserat vad som varit ett faktum i flera år: L är ständigt tvåa på den liberala bollen. Under den förra Löfvenregeringen var det Centern som hela tiden profilerade sig först i viktiga principfrågor, medan det dröjde ytterligare några dagar för Liberalerna att sedan inta samma position.
Det går inte att förneka att Januariöverenskommelsen har inneburit en rad sakpolitiska segrar för Liberalerna. Men den roll för L som budgetsamarbetets anhängare önskar sig är ouppnåelig. Tyvärr. Den kanske hade varit möjlig i en annan tid, ett annat läge, men i dag är det hos Centerns väljare som stödet för S-samarbete är som störst.
Liberalernas väljare definierar sig i högre grad som borgerliga och föredrar Ulf Kristersson som statsminister. När man lämnar budgetsamarbetet måste man ta fasta på det. Det finns alla möjligheter att locka väljare som ett tänkande, intellektuellt parti, men till höger och i opposition: lite mindre snabba puckar, lite mer långa rapporter, ett påläst argumenterande för sänkt skattestryck, marknadsreformer och tydliga krav på medborgarna. I en sådan oppositionsroll finns heller inga skäl att ingå någon form av samarbete med Sverigedemokraterna.
En sådan linje borde åter göra partiet attraktivt för väljare inom främst Moderaterna, som nu inte vill stödja ett parti som backar upp en S-regering. Samtidigt som det också skulle kunna locka liberala väljare som lämnat för Centern.
Klassisk folkpartism, med andra ord. Och det brukar ju räcka till en bra bit över riksdagsspärren.