Politiska motståndare tycker kanske det är lite skönt när de gröna strider inbördes. Förslagen till Miljöpartiets språkrör står som två blompinnar där på pressträffen, symboliskt lutande åt varsitt håll. Samtidigt går sms:en iväg, från partiorganisationen till de politiska journalisterna, om hur uselt det verkligen är i partikorridorerna. Det är ”lex Juholt” och det är underhållande. Men passa på och njut, snart är det er tur.
”Folk i MP måste sluta lajva House of Cards”, twittrade Grön ungdoms Rebecka Forsberg i förra veckan, med tillägget att hon var trött på det anonyma ljugandet i media. Vilket inte säger något annat än att det var hennes sida i partiet som var den för tillfället mest ansatta. Falangstrider avgörs av medlemmarna på partiets högsta beslutande organ, kongressen/stämman/landsmötet. Men tonen sätts i medierna några veckor eller månader före mötet.
Magdalena Andersson (S), Jimmie Åkesson (SD) och Nooshi Dadgostar (V) skulle kunna möta sina gräsrötter i morgon utan problem. Övriga fem partiledare skulle kunna få det hett om öronen. Se bara på Ulf Kristersson (M) vid partistämman i Umeå den gångna helgen. Statsministerposten till trots anklagades Kristersson för att krama ömsom sverigedemokrater, ömsom liberaler, i båda fallen ledande till väljartapp i storstäderna. ”Tunga källor” i M försåg pressen med material.
Falangstriderna i L och KD riskerar hela tiden att ta ny fart på grund av dåliga opinionssiffror. Johan Pehrson och Ebba Busch vet att de sitter som på nåder, att det finns personer som bara väntar på rätt tillfälle att slå till.
För Muharrem Demirok är problemet inte så mycket falanger, snarare brist på stöd, att det är ensamt på toppen. Ingen vill riktigt ställa sig bredvid den okände partiledaren med de rekorddåliga förtroendesiffrorna efter nio månader på posten. Han kan stå där själv och presentera idén om ett kortare sommarlov (22/8). När den faller stänker det inte på oss andra, tänker man. På så vis är han den som påminner mest om en mustaschprydd före detta S-ledare.
Toppolitiken har alltid varit hård och måste så vara. En strid om politisk inriktning eller samarbete med andra partier kan inte alltid ske i stort samförstånd. Det är inte synd om Märta Stenevi (MP) för att alla i partiet inte tycker som henne.
Ibland kan personoffren bli väl övertydliga, metoderna för att få bort enskilda företrädare väl smutsiga. Men det hindrar knappast unga från att engagera sig i politiken. De brinner för att försöka förverkliga sina politiska idéer. Lite grann brinner de också för att få lajva lite House of Cards.