År 2023 har beskrivits som ett ekonomiskt skräckår för svenskarna, med kraftigt ökade kostnader, lägre tillväxt och ökad arbetslöshet. Men man glömmer dels att fallhöjden är historiskt hög för en stor majoritet av befolkningen, dels att hushållen med de lägsta inkomsterna inte alls drabbas lika hårt av nedgången.
Medelklassens goda ekonomi har genomlysts ordentligt, inte minst på den här ledarsidan. Efter 25 års reala löneökningar, skattesänkningar och omkring tio år med nollränta har man kunnat höja levnadsstandarden rejält, samtidigt som yran på börsen och bostadsmarknaden bidragit till kapitalvinster.
De fattigaste hushållens fallhöjd är inte lika omtalad. Det låter mycket att omkring 500 000 svenskar nu har svårt att klara grundläggande utgifter som hyra, mat och försäkring. De är alltså inte bara relativt fattiga, i förhållande till nämnda medelklass, utan absolut fattiga.
Men inför 1990-talskrisen, den senaste svåra lågkonjunkturen, hade betydligt fler svenskar ett sämre utgångläge. 1991 var nio procent av befolkningen absolut fattiga, en nästan dubbelt så hög andel som i dag. När det var som värst 1996-1997 hade 1,5 miljoner svenskar svårt att klara räkningarna, i en befolkning på knappt nio miljoner. Om detta skriver Svenska Dagbladet (2/1).
Förmildrande är också att i den halva miljonen av dagens fattiga ingår studenter och arbetslösa som snart kommer ur situationen, som inte har beständigt låga inkomster. Ekonomen Daniel Waldenström bedömer att cirka 300 000 återstår med ett riktigt dåligt utgångläge inför 2023.
De ökade kostnaderna för energi och högre räntor kommer dock främst att belasta hushåll med relativt god ekonomi. Hyreshöjningar är att vänta, men den effekten mildras för de lägsta inkomsterna av tillfälligt höjda bostadsbidrag. Höjda matpriser påverkar alla, men köpkraften bibehålls i grupper som i hög grad lever på bidrag. Det gäller exempelvis garantipensionärerna, vars pension räknas upp med prisbasbeloppet, det vill säga inflationen.
Vad ska regeringen dra för slutsats av det här? De kommer att ansättas hårt av oppositionen för ”ökade klyftor”. Då ska man hålla i minnet att de flesta attackerna som vanligt riktar in sig på ”miljardärerna” och den betydligt mindre relevanta relativa fattigdomen.
Lösningen är att vara kall, att sätta in stödåtgärderna där de verkligen behövs. Sverige har den lägsta andelen fattiga i EU, 5,0 procent mot EU-snittet 13,3. Stenrika grannen Norge har marginellt lägre fattigdom, 4,5 procent. Skräcken? Den lyser starkast hos en överkonsumerande medelklass.