Uppgiften att ”ena landet” efter en valseger på 2020-talet känns som en besvärjelse, särskilt för mittenpolitiker som Joe Biden och Emmanuel Macron. Den sistnämnde kommer knappt att hinna sätta sig på kontoret på Élyséepalatset efter söndagens valseger förrän attackerna börjar från högerns och vänsterns populister.
Slutskedet av den franska valrörelsen var som ett eko från USA 2016. Rapporteringen om det utbredda hatet mot favoriten Macron påminde om känslorna mot ”etablissemangets” kandidat Hillary Clinton den gången. Samtidigt framstod Marine Le Pen som en mer balanserad version av Donald Trump, om än med mer extrema åsikter.
Macrons klara seger innebar en suck av lättnad för alla som vill se ett sammanhållet Europa ta sig an de svåra utmaningarna inom miljö, migration, ekonomi samt försvars- och säkerhetspolitik. Men det går alltså inte att slappna av en sekund i försvaret för demokrati och samarbete. Utan covidpandemin och Putins invasion av Ukraina hade både USA och Frankrike kunnat ha en annan president i dag.
Hoppet för Emmanuel Macron och hans parti En Marche är att kunna rida på vågen från presidentvalet till i juni då fransmännen väljer sitt parlament. Om han åter får en stabil majoritet bakom sig där har han ytterligare fem år på sig att visa varför den ekonomiska politiken leder till jobb och välstånd, och varför internationellt samarbete också bidrar till att göra Frankrike starkare.
Presidentkollegan i väster, Biden, har fått parera 15 månaders skyttegravskrig från vänstern i sitt parti och från de alltmer extrema Republikanerna. Den som trodde att upprorsstämningarna efter valet förra vintern skulle blåsa över kan se dokumentären USA och den stora lögnen (SVT Play). Två av tre republikanska väljare anser fortfarande att Biden är en illegitim president på grund av valfusk. Trump och hans anhängare fortsätter i hög fart att byta ut politiker, åklagare och valförrättare i delstaterna mot rättrogna och i november är det val till kongressen.
”Jag är hela Frankrikes president”, sade Emmanuel Macron i sitt segertal i Paris. Inte min, replikerade två av tre fransmän som politiskt står långt till höger eller vänster om honom. Han har sina anhängare, förstås, men avgjort störst entusiasm väcker nog valet i Bryssels EU-institutioner (V-parlamentarikern Malin Björk, som i SVT-valvakan ägnade sig åt att spy galla över segraren, undantagen) samt bland demokratiska och mer moderata krafter i andra EU-länder.
Sammantaget innebär Macrons vinst en respit för splittringen av EU och i hela den demokratiska världen. Det spelar ingen roll att striden långt ifrån är vunnen. Våren 2022 var den respiten ytterst välkommen.