Under fredagen inleds Kristdemokraternas riksting i Umeå. Det brukar ses som ett tillfälle att i lugn och ro tala igenom ställningstaganden, sakfrågor och strategier. Men KD lär inte bli ett undantag i höstens räcka av osande partisammankomster.
Inför rikstinget har en majoritet i partistyrelsen lagt förslag om att införa försörjningskrav för familjeåterförening. Ett annat förslag är att bara en förälder ska få återförenas utan försörjningskrav om föräldrarna separerats vid flykten.
Tanken bakom förslagen är att avskräcka familjer att skicka så kallade ankarbarn till ett land för att via familjeåterförening snabba på sin egen asyl- eller flyktingprocess. Argumentet är att Sverige har misslyckats med att skydda de barn som mest behöver det till förmån för ensamkommande barn som visat sig vara vuxna och inte ska få lika mycket hjälp.
Men nyttoargumentet är samtidigt otypiskt KD ur ett historiskt perspektiv. På DN Debatt (6/11) kom ett kraftfullt nej från elva partister, varav fem ur partistyrelsen. De elva skriver att det är en främmande tanke att KD driver ”en politik som medvetet skiljer små barn från sina föräldrar”.
Det är en appell till partiets rotsystem som vuxit utifrån tanken att de värnar svaga och utsatta på moralisk-etiska grunder snarare än genom kalla kalkyler. Och säga vad man vill om att barnkonventionen blir del av svensk grundlag vid årsskiftet. Men tekniskt sett kommer förslaget vara svårförenligt med grundlagen.
Bortom KD reduceras diskussionen om familjeåterförening helt förutsebart till en fråga om att topparna driver partiet närmre SD än vad basen står ut med. Inför rikstinget har exempelvis DN:s ledarsida (6/11) bett Ebba Busch Thor att ”bekänna färg”, och undrar om hon vill vara ett ”SD light”.
Varför det skulle vara dåligt att KD minskar SD:s inflytande inom principiella frågor om människors rättigheter sägs aldrig. Men betänk att exempelvis förste vice ordförande Jacob Forssmed, som står bakom förslaget om självförsörjning vid återförening, i våras röstade mot ett närmande till SD.
Samtidigt har Behcet Barsom, regionråd i Örebro och medlem i partistyrelsen, motsatt hållning vad gäller återförening. Han har även kallat SD-omröstningen i partistyrelsen ”svår” och sällat sig till tidigare partiledaren Alf Svenssons princip om att samtala men inte samarbeta med SD (Expressen, 24/3).
Det är alltså inte så enkelt som att partiledningen kör över snällisterna ute i landet. Snarare verkar alla anstränga sig för att skapa ny politik som kan brygga den karga verkligheten med kristendomens värme. Kvar i kylan står vi andra och måste lyssna på dem som inte förstår att det man bryr sig mest om också är det man ägnar mest tid åt.