I dag fyller Januariavtalet ett år. Då, för ett år sedan, presenterades uppgörelsen som att man ”äntligen gick i mål”, efter fyra månaders intensiva regeringsförhandlingar. Ett efter ett hade alternativen förkastats, fram till att de fyra partiledarna blev överens om de 73 punkterna som skulle bilda en ram för regeringspolitiken. Sverige måste ju styras, någon måste ta ansvar!
Gruppledaren och vikarierande partiledaren Anders W Jonsson (C) tar upp den tråden på DN Debatt (10/1) när han framhåller att Sverige nu styrts under ett år, av ”sansade krafter i mitten”. De partier som tagit ansvar ”är värda ett erkännande”, skriver Jonsson och räknar upp en rad reformer som genomförts under året, givetvis med tonvikt på gröna och liberala sådana. Det är en Januariman som kämpar för upprättelse och han gör det alldeles förgäves.
Den senaste mätningen av förtroendet för partiledarna toppas av Ebba Busch Thor (KD), följd av Jonas Sjöstedt (V), Jimmie Åkesson (SD) och Ulf Kristersson (M). Sedan är det ett rejält hopp ned till Stefan Löfven (S). Att en statsminister inte ligger etta eller tvåa i liknande förtroendemätningar är någonting unikt.
Den personliga populariteten kan förstås variera. Ännu allvarligare för Januaripartierna är SVT Novus-mätningen i torsdags som visade att förtroendet för regeringspolitiken är bottenfryst hos väljarna. Endast 11 procent av väljarna, och endast 23 procent av S- och MP-väljarna, tycker att den förda politiken är bra.
Den verkliga rysaren för Socialdemokraterna är att åtta (!) procent av LO-medlemmarna stöder regeringens politik. Man visste förstås att regeringsmakten skulle kosta den här gången, men priset har överträffat alla kalkyler. Veckan före jul förlorade man positionen som största parti till SD (Novus). Vad kostar ytterligare ett år i Rosenbad?
Det cementerade motståndet mot makten är ett tecken i tiden. Någon väljer en skattesänkning eller en reformerad arbetsförmedling, någon annan migrationspolitiken. Övriga 71 eller 72 punkter lämnas därhän. Motståndet mot regeringen och Januariavtalet är bergfast, men vad är man för? Skulle något annat alternativ efter valet 2018 haft bättre siffror i dag? Det är inte säkert.
Jöken har fyllt ett men är inte i närheten av att lära sig gå. Hur ska den kunna bestå? Och, vid ett eventuellt extraval, hur ska någon annan konstellation kunna vinna väljarnas förtroende? I land efter land har det på senare år visat sig omöjligt att vinna val, med ett undantag. Men ”get brexit done” skulle nog inte fungera i Sverige.