Frågor som rör brott och straff kommer med stor sannolikhet att prägla årets valrörelse. En fingervisning om hur det kan komma att låta i höst fick vi i riksdagens partiledardebatt i januari där partierna försökte bjuda över varandra i allehanda trygghetssatsningar. Och bilden förstärktes i veckan när Socialdemokraterna och Moderaterna presenterade sina respektive valstrategier.
Det är lätt att förstå politikernas prioritering. Den grova brottsligheten och gängkriminaliteten har blivit allt mer påtagliga problem de senaste åren. Våldsspiralen begränsar friheten för de boende i utsatta områden när de känner sig tvungna att ta omvägar hem eller stänga ner sin lokala näringsverksamhet. Dessutom tar det grova våldet stora polisiära resurser i anspråk, vilket går ut över den övriga polisverksamheten.
Att politikerna nu verkar ha gått från att bara tala diffust om att ”ta folks oro på allvar” till att föreslå och genomföra konkreta åtgärder för ökad trygghet är välkommet. Men gör de rätt saker?
I en debattartikel i DN (30/1) riktar sex professorer i kriminologi kritik mot vad de anser är ett allt för ensidigt fokus på hårdare straff i den kriminalpolitiska debatten. De efterlyser i stället ”en kunskapsbaserad politik som minskar ojämlikheten i människors livschanser och otrygghet”.
De sex kriminologerna kan dock vara lugna, ty det är nog ytterst få som tror att hårda straff som isolerad åtgärd kan råda bot på brottslighet och otrygghet. Men som en del i en bred trygghetspolitik har straff en funktion att fylla, inte minst för att ge de brottsutsatta upprättelse. I vissa fall är det dessutom uppenbart att straffen i Sverige – bland annat för olaga vapeninnehav – varit för milda.
När det gäller fängelsestraff finns det också en poäng i att för en tid få bort gärningsmännen från gatan (inkapacitering som det heter på polissvenska).
Men det viktigaste av allt är givetvis att få färre personer att över huvud taget slå in på brottets bana och bli aktuella för fängelsestraff. I New York har sex fängelser fått stänga som en följd av den minskade brottsligheten de senaste decennierna. New York-modellen intresserar många i Sverige, men frågan är om vi på allvar är beredda att dra lärdom av hur polisen kunde öka tryggheten i staden som aldrig sover.
Några exempel: I New York är det attraktivt att vara polis (efter några års tjänstgöring kan lönen vara närmare 70 000 svenska kronor), den lokala polisiära närvaron är påtaglig (i Sverige går vi i motsatt riktning med mer centralisering), där råder nolltolerans mot småbrott, och den polischef som inte håller nere brottsligheten i sitt distrikt riskerar avsked.
En ”kunskapsbaserad politik” för ökad trygghet borde snarare inspireras av New York-polisen än av de sex kriminologerna på DN Debatt.