Det är på inget sätt överraskande att ungdomsarbetslösheten ökat kraftigt under 2020. Särskilt inte i Uppsala och Stockholm, med många tjänsteföretag som drabbats obönhörligt av pandemirestriktionerna. En bit över 2 300 unga, 18-24-åringar, går utan jobb i Region Uppsala. Det är 800 fler än för ett år sedan (SVT 3/2).
För den stora majoriteten av dessa 2 300 ungdomar är läget ändå betryggande. En del bor fortfarande hemma, pluggar och söker extrajobb. Andra kommer att hoppa på ett jobb igen så snart samhället öppnar. De tillhör den skara som enligt analytikerna byter jobb ofta och har korta tider av arbetslöshet. Det löser sig alltid och om de hamnar i en återvändsgränd går de en utbildning eller tar en lärlingsanställning, lär sig något nytt och kommer vidare.
Men för en mindre grupp unga kommer coronapandemin helt fel i tiden. De som inte har gått färdigt gymnasiet och haft några tuffa år med enstaka påhugg och åtgärder från Arbetsförmedlingen. Det har funnits chanser i servicesektorn men nu har de snart ett år av total passivitet bakom sig. De har kommit allt längre från sådant som arbetskamrater och att passa tider – och kanske allt längre in i en digital värld som inte leder någon vart. Och de har blivit allt mindre av det som kallas ”anställningsbara”.
Pandemin har förvisso drabbat äldre också. Det går inte att säga exakt hur många 55-plussare som förlorat jobbet när butiken stängt, eller när digitaliseringen tagit över för gott. De kommer också att ha svårt att komma tillbaka till jobb, vilket kan vara en tragik i det enskilda fallet. Men generellt är det skillnad på att ha tio år kvar i arbetslivet och drygt fyrtio år. Det fanns vid årsskiftet 27 000 unga i Sverige som varit utan jobb i mer än sex månader. Dessa kommer att bli fler under 2021 och sedan väntar en period av återhämtning under lågkonjunktur. All forskning pekar på att den här gruppen kommer att ha svårt att få en vanlig anställning.
Visst hade det varit bra att ha en reformerad las (lagen om anställningsskydd) på plats. Och att tröskeln till jobb, högre i Sverige än i andra länder, hade sänkts. Men de politiska och fackligpolitiska låsningarna gör att vi står där vi står. Det är nu upp till Arbetsförmedlingen att försöka hålla uppe modet hos de tiotusentals unga som borde stå i början av arbetslivet, men som känner det som att det redan tagit slut.
Trösten är att pandemin snart måste vara slut och att livet trots allt återgår till det normala för de flesta ungdomarna. Från ett jobb till nästa, så ser den normala ungdomsarbetslösheten ut.