Enligt Expressens granskning har riskkapitalister tjänat miljarder på att ”stöpa om” den svenska djursjukvården (1/4 mfl). Djurägare har fått se sina telningar dö eftersom de inte har råd med vården. Alternativt har de hamnat hos kronofogden när notan efter operationen kommer. Några exempel: ”Katten Strössel bröt benet: kostnad 85 000 kronor”. Och så Lottas döda chihuahua som ”hölls som pant av djurvårdsjätten”.
Riskkapitalbolag har som huvudsyfte att tjäna pengar. Därför har de också gått in i den lukrativa djursjukvården, ägt och sålt bolag. Men bedriften att ”stöpa om” djursjukvården ligger i första hand hos djurägarna som numera vill rädda sina familjemedlemmar till nästan varje pris. Fullt förståeligt. Frågan är bara vem som ska bära kostnaderna.
Av artikelserien framgår att djursjukvården blivit lika avancerad som humansjukvård. Djursjukhusen har ofta dygnet runt-öppet och erbjuder i princip samma möjligheter att rädda liv akut som den mänskliga skattefinansierade vården. Det blir förstås dyrt, mycket dyrt.
Veterinärpriserna har stigit med 50 procent de senaste fyra åren, enligt SCB. Försäkringsjätten Agria uppger att man höjt premierna med 32 procent under samma period. I försäkringsvillkoren anges förstås vad som ingår, hur hög självrisk som ska betalas vid olika typer av vård. Det är bara att välja, att betala dyrt eller att avstå och hoppas att olyckan inte är framme.
Kritikerna tycks lite bakvänt hävda att djursjukvården blivit för bra, att det ”finns en meny” av alternativ när djuret blivit sjukt. Man kan alltså inte säga nej i luckan på kliniken när den eventuella räddningen finns ett par meter bort. Kostnaden? Den skjuter man åt sidan.
Det är vuxna människor det handlar om, även om man skaffat husdjur under pandemin och sedan drabbats av ytterligare kostnader på grund av inflationen. Visst är det så att djurkliniker skor sig på avancerad sjukvård. Men det får de ju sluta med så snart en sådan vård inte efterfrågas av tillräckligt många.
Frågan som inte besvaras i artikelserien, men hela tiden finns där i bakgrunden, är om delar av djursjukvården kanske skulle subventioneras av skattemedel. En sådan prioritering faller på sin egen orimlighet när besparingar inom humanvården är ett faktum i landets regioner.
Att vara djurägare är att göra allt, precis allt, för sin älskade vän. Men det innebär också att ta ansvar, att förbereda sig på den dag då hundens eller kattens kortare liv ska ta slut. Det skjuter man förstås gärna åt sidan, men konsekvenserna därav kan inte lämnas åt någon annan.