Pandemin har, och kommer att leda till, förödande konsekvenser för jämställdhetsarbetet globalt sett. Det visar en rapport från World Economic Forum som släpptes förra veckan (30/3). Rapportförfattarna menar att det givet nuvarande takt kommer att ta över 100 år innan världen är jämställd, en prognos som förvärrats under pandemiåret.
Det finns förstås flera skäl till det. Det är inte främst en följd av sjukdomen i sig, utan de indirekta konsekvenserna av viruset.
De sektorer som har drabbats hårt av nedstängningar har i hög grad varit sektorer där kvinnor är överrepresenterade, som bland annat tjänstesektorn och civilsamhället. FN-organet Internationella arbetsorganisationen menar att 5 procent av alla kvinnor med anställning förlorade sina jobb under 2020. Motsvarande siffra för män är 3,9 procent.
Samtidigt har nedstängningen av skolor i många länder inneburit att barn stannar hemma om dagarna. Det har drabbat flickor oproportionerligt hårt, eftersom det ofta är de som skickas hem först och som är de sista att skrivas in igen. Förutom att det kommer att leda till negativa effekter för dessa flickors framtida inkomster och möjligheter, påverkar det också kvinnor i dag.
Att barn stannar hemma, i kombination med att kvinnor ofta tar ett större ansvar för hemarbete, har lett till en ökad arbetsbörda och stressnivå för många kvinnor. Det kan göra det svårare att börja arbeta igen efter pandemin.
Det område där World Economic Forum bedömer att det är längst väg kvar tills vi når jämställdhet är politiskt inflytande. Gapet mellan kvinnors och mäns möjligheter till politiskt inflytande är också det som ökat mest under pandemin.
Under coronapandemin har mer och mer makt lagts i politikernas händer. Allt fler sfärer av våra liv bedöms numera vara inom räckhåll för politisk påverkan. Det har inneburit en maktkoncentration från medborgare till makthavare. Samtidigt har avståndet mellan politik och invånare utökats.
Det är dessvärre naturligt att de människor som mest nyligen inkluderades i det politiska inflytandet också är de första att kastas ut från det, som en politikens “först in, sist ut”-princip. Dessa människor är ofta kvinnor.
Att pandemin har lett till att kvinnors politiska inflytande globalt sett har minskat är därför inte förvånande. Interaktionen mellan å ena sidan att män länge haft mer politiskt inflytande än andra och å andra sidan att pandemin ökar maktkoncentrationen generellt gör att problemet förstärks.
Det är dock, precis som så många andra jämställdhetsproblem, i grunden inte ett jämställdhetsproblem. Maktförskjutning och maktkoncentration är ett allmänmänskligt problem, bara det att det inte drabbar världens befolkning jämlikt.