"Jämlikhetsdata" är ett uselt sätt att bekämpa rasism

Tidningen Dagen uppmärksammar att Miljöpartiets partistyrelse inför partiets kongress har tagit fram ett nytt antirasistiskt program, där en av idéerna är att Statistiska centralbyrån (SCB) "ska få i uppdrag att samla in kunskap om svenskars etnicitet och religion, så kallad jämlikhetsdata" (9/11). Språkröret Märta Stenevi hör till dem i partiet som har opinionsbildat för det. 

Helt nya tankar är det inte. Redan för fem år sedan fattade Vänsterpartiet beslut om att SCB ska samla in och redovisa statistik om just etnisk tillhörighet och religion. 

Länder som USA har länge sorterat in befolkningen i kategorier som ras och etnicitet. På senare år har dessutom de identitetspolitiska vindarna från väst – med kritik mot liberal "färgblindhet" – blåst även hit.

Syftet med jämlikhetsdata, eller rasdata som kritiker kallar det, sägs vara att synliggöra rasism. Men förekomsten av rasism och diskriminering går att spåra och belägga även utan. Härom året påpekade författaren Qaisar Mahmood att "Indelningen i medfödda och icke förhandlingsbara 'vi' och 'dom' är inte mindre rasistisk och stigmatiserande för att intentionen bakom själva kategoriseringen framställs som god och välvillig" (DN Kultur, 27/5, 2021). 

Mahmood och likasinnade har varnat för att jämlikhetsdata kan leda till att människor mot sin vilja kommer att sorteras in i kategorier, något som visat sig kunna få konsekvenser. 

All form av datainsamling kan förstås användas för olika ändamål. Positiv särbehandling utifrån kollektiva identiteter kan i ett annat politiskt klimat enkelt vändas till negativ särbehandling. Även om statistik skulle samlas in på frivillig basis och syftet vore gott, är det alltså inte riskfritt.

Det finns även ett övergripande problem med datainsamlingen: den får oss att i högre utsträckning tänka i termer av etnisk och religiös tillhörighet. Målet borde tvärtom vara att vi alla behandlas lika, att vi av staten och politiken ses som jämlikar – oavsett identiteter. 

Miljöpartiet är ett bra exempel på hur fel det går när man i mångfaldens namn inte gör det. Det var inte många år sedan det feministiska partiet var nära att välja in en företrädare i partistyrelsen, Yasri Kahn, som vägrade ta kvinnor i hand. Ultrakonservativa värderingar var för partiet sekundärt när "muslim" blev det viktiga.

Svenska partier borde ha lärt sig av tidigare magplask. Att behandla och sortera folk utifrån etnicitet och religion är ett sällsynt uselt sätt att bekämpa rasism.