Klimatförändringarna är vår tids stora ödesfråga. I alla fall om man frågar ungdomar från den välutbildade medelklassen i Västeuropa. Nej, visst finns det ett globalt engagemang för klimatet. Aktionen Fridays for future finns exempelvis i över 100 länder. Men å andra sidan är studenten Howey Ou alldeles ensam i Kina, världens största utsläppsnation. Hon stod med sitt plakat i staden Guilin tills polisen kom och flyttade bort henne (Deutsche Welle 30/10).

I veckan meddelade Chile att FN:s klimatmöte COP 25, som skulle ha inletts i november, ställs in. Mötet har beskrivits som direkt avgörande för implementeringen av Parisavtalet, om 1,5-gradersmålet kan uppfyllas. Nu blir det kanske möte i Bonn om ett par månader i stället. Många aktivister och miljöorganisationer måste planera om i sina agendor, men inte så många av världens ledare.

Johan Rockström, chef för Potsdaminstitutet, har en poäng när han påpekar att om det gällt en global finanskris hade finansministrar redan suttit i krismöten världen över. Allt annat hade lagts åt sidan. Ett inställt klimatmöte noteras mer i förbigående. Klimatet är viktigt, men säg den regering som inte har något som är ännu lite viktigare.

Chiles president Sebastián Piñera försöker sedan flera veckor att hantera massdemonstrationer som utvecklats till upplopp. Chile är det OECD-land som har de största ekonomiska klyftorna och när medborgarna fått vidkännas besparingar och prishöjningar till följd av en kris har det kokat över.

Massprotester har under oktober också setts i bland annat Ecuador (bensinpriset), Libanon (ekonomi och korruption), Irak (det politiska systemet), Storbritannien (brexit), Hongkong (demokrati) och Katalonien (självständighet). Orsakerna varierar men maktlöshet är något som sammanbinder demonstranterna.

Även klimatdemonstranter upplever sig som maktlösa. Trots att klimatet hänger ihop med allt, från Kalifornienbränder till flyktingar och, ja så klart, med hela världsekonomin, så är sambandet inte tillräckligt glasklart. Det är lättare för ansvariga politiker och myndigheter att släcka bränderna än att förhindra att de uppkommer. När sambandet väl är glasklart kommer det att vara för sent att göra något.

Ojämlikhet är också vår tids stora ödesfråga. När chilenaren får makt över sin vardag, när Hongkongbon får välja sin politiska representant, då kommer de också att engagera sig för klimatet. Presidenter och regeringschefer måste svara och då hamnar klimatförändringarna överst på agendan. Då kommer heller inga klimatmöten att ställas in.