När Isabella Lövin 2009 rekryterades till Miljöpartiet som kandidat till Europaparlamentet var det som fiskeriaktivist. Hon hade då författat boken "Tyst hav – Jakten på den sista matfisken”, inspirerad av Rachel Carsons politiskt omvälvande skildring “Tyst vår”. Med Isabella Lövin vid rodret skulle det handla om minskade utsläpp i haven och friska fiskbestånd. I Europaparlamentet lyckades hon också väl med de frågorna och blev därefter ett starkt politiskt namn som gjorde henne både till minister i regeringen Löfven och till språkrör för det egna partiet.

Men nu ska hon lämna politiken efter fyra år som språkrör. I en SR-intervju menar hon att det är bra att ett nytt språkrörspar kan gå in med full kraft i valrörelsen 2022. MP:s opinionssiffror har som bekant dalat och i det senaste valet kom de knappt över riksdagsspärren – något som sannolikt delvis berodde på migrationsöverenskommelsen och turbulensen kring tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan och Yasri Khan som var på väg in i partistyrelsen men visade sig vägra ta kvinnor i hand. 

Men det är inte heller lätt att sitta i regeringssamarbete med det allsmäktiga socialdemokratiska partiet. Sugs du inte upp i dess kretslopp kommer du obönhörligen krossas under dess tyngd. För trots att 46 procent av svenskarna uppger att de har “klimatångest”, och att klimat- och migrationsfrågor ligger i topp över de viktigaste frågorna går det dåligt för MP.

Miljöpartiets väljare är nämligen idealister. De anser inte att de ska behöva kompromissa om hjärtefrågor som klimatet eller migrationen. Ändå har MP fått dutta runt med diverse symbolpolitiska åtgärder som plastpåseskatt och elcykelsubventioner, som har gjort partiet föga populära utanför de egna leden. Miljöpartiet fråntogs också under 2014 sin roll som ersättare till Stefan Löfven, trots att både Åsa Romson och Isabella Lövin innehaft posten som vice statsminister (UNT 10 april). 

Nyligen kritiserade de tidigare S-märkta kulturministrarna Leif Pagrotsky och Marita Ulvskog kulturminister Amanda Lind (MP) för hennes hantering av kulturpolitiken under coronan. Och migrationskommissionen såväl som gymnasieamnestin har även de visat på tydliga sprickor de båda regeringspartierna emellan. 

Sannolikt är Lövins avgång ett sista försök att återerövra förlorade väljare efter alltför många sura kompromisser med Socialdemokraterna. Lövin är dock en av få politiker i regeringsställning som upplevs som både kompetent och eftertänksam. Men för att MP ska ta sig över riksdagsspärren nästa val krävs sannolikt ett språkrör av det mer aktivistiska slaget som kan elda på de miljöpartistiska massorna.

Nu kan åtminstone Lövin lugnt simma vidare.