Det hoppas statens förhandlare i frågan, HG Wessberg, som nu föreslagit en helt ny modell. Staten föreslås sälja hela sitt ägande i Telia och på det sättet få loss så mycket pengar att notan för skattebetalarna krymper, från gissningsvis 230 miljarder kronor till 140. Dessutom tänker sig Wessberg större engagemang från den privata sektorn och mer kostnadseffektiva dellösningar för olika inslag i projektet.
Det är helt korrekt att kostnaderna, som tycktes skena i väg ytterligare för varje ny beräkning, har varit ett starkt argument mot höghastighetsbanorna. Flera partier har också bytt ståndpunkt, från att först ha varit avvaktande men i princip positiva till att säga klart nej.
Men kostnaderna har varit ett starkt argument genom att de hängt ihop med två andra omständigheter, som alltjämt kvarstår.
Den ena är att Sverige är så pass glest befolkat att poängen med höghastighetståg är svår att se.
Den andra är att det vanliga järnvägsnätet dras med stora problem, med tågstopp, förseningar och ekonomiska förluster som resultat både för enskilda resande och för företag av olika slag.
Det behövs investeringar i järnvägen, men de bör i första hand ske för att rusta upp och vid behov komplettera befintliga banor för vanliga tåg. Fyrspår mellan Stockholm och Uppsala är bara ett exempel på vad som kan behövas. Och höghastighetsbanorna är ju inte heller avsedda att förbättra de banor vi har, utan är ett helt nytt trafiksystem vid sidan av den vanliga järnvägen.
Kanske kan förslaget att sälja statens ägande i Telia göra kalkylen för höghastighetstågen mindre chockerande – men det är inte denna typ av tåg vi behöver.
Kanske kan höghastighetståg försvara sin plats i någon framtida kombination av olika trafikslag. Men behoven i dag ser helt annorlunda ut. Sen kan man tycka vad man vill om statens ägande i Telia.
Håkan Holmberg