Ledare: Integrationspengar är inte vad förorten har saknat

Liberalerna kräver inför de kommande budgetförhandlingarna att staten ska skjuta till två miljarder kronor årligen till utsatta områden. Partiet vill ha en "statlig integrationsförhandlare", att "integrationsskulden" ska mätas, och att unga, lärare, trångbodda med flera ska få hjälp.

När tidningen Expressen (11/8) frågar partiledare Nyamko Sabuni om Sverige kan komma att få bort utsatta områden 2030 svarar hon: "Ja, allt pekar på att Sverige kan klara det om vi bara är beredda på att satsa."

Men "satsat" har Sverige gjort i decennier. På 1990-talet lanserades "Blommansatsningen", med den dåvarande socialdemokratiske ministern Leif Blomberg. Senare, när Mona Sahlin var integrationsminister på 00-talet, fick vi "Storstadssatsningen”. Nya miljarder skulle åter få bort segregationen. Under alliansens tid vid makten kom därefter "Järvalyftet". Listan kan göras lång. Många kommuner har under dessa år inrättat tjänster som "integrationsstrateger". 

Det har med andra ord varken saknats integrationssatsningar eller goda intentioner.

Men har det fungerat?

Svensk integrationspolitik har snarare lidit av ett övergripande feltänk. I stället för att fokusera på traditionella politikområden har fokus glidit över till mer eller mindre meningslösa integrationsprojekt. 

Ett av de mer bisarra exemplen är Kamelparken i Göteborgsstadsdelen Angered. Planen var att göra området till en "turistort" med kameler, som skulle locka folk från bland annat "Japan och Kina". Kamelprodukter som kamelmjölk skulle bli en försäljningssuccé. "Politikerna har varit väldigt positiva till det här. De tror verkligen på vår idé", berättade projektansvarige (GP, 9/2 2017). Mycket riktigt trodde ansvariga rödgröna politiker att projektet skulle gynna integrationen, och pengarna från kommunens kassa tickade in.

Det är långt ifrån den enda "satsningen" som förortsbor har ansetts behöva. Jag har genom åren stött på projekt som handlat om allt från att lära invandrare att gå i skogen till idéer om att dela ut getter till invandrarkvinnor. 

Så när Sabuni och Liberalerna nu kräver miljardsatsningar för att få bort segregationsproblemen borde partiet samtidigt markera mot att miljarder har gått till fel saker. 

På 00-talet var dåvarande Folkpartiet, med rätta, tidigt ute med kritik mot svensk integrationspolitik. När Socialdemokraterna önsketänkte och visade upp nya integrationsmiljarder, påpekade liberaler att de utsatta områdena bara blev fler och fler. 

2020 borde Liberalerna ge vassare svar än att segregationen försvinner om vi "bara är beredda på att satsa".