I fredags avslutades rättegången mot en arbetsförmedlare i Uppsala, som misstänks ha tagit emot drygt 400 000 kronor i mutor av en företagare (UNT 9/12). Mannen förnekar brott och hävdar att de ersättningar han fått varit helt normala då han jobbat åt företagaren ”vid sidan av sin tjänst på Arbetsförmedlingen”.
Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå artikelns slutmening: ”De senaste fem åren har Arbetsförmedlingen i Sverige åtalsanmält endast fyra fall av misstänkta mutbrott”. Mindre än ett fall om året, således, i en verksamhet som omsätter många tiotals miljarder kronor. Pengarna betalas ut till företag som erbjuder praktikplatser, subventionerade anställningar eller olika slags coachning. Det finns en flora av åtgärder som ständigt förändras av politiker som lovat hjälpa dem som ”står längst från arbetsmarknaden”.
Hanterandet av skattemiljarderna är ytterst ett politiskt ansvar och ska så vara. Men hur ser det ut till vardags, bland alla dem som jobbar med att fördela pengarna inom staten, kommunerna och regionerna? Vilket ansvar har tjänstepersonerna som upphandlar till mångmiljonbelopp för att samhället ska fungera?
Jonas Naddebo, gruppledare för Centern i Stockholms stad, påpekar att huvudstaden håller på att sätta ett svårslaget rekord i misslyckade infrastrukturprojekt (Expressen Debatt 11/2). Förbifarten, Slussen och olika spårprojekt har alla blivit kraftigt fördyrade och försenade. Vem bär egentligen ansvaret?
Det är inte helt lätt att sortera ut då majoriteter skiftar flera gånger under de mångåriga projekten. De som ”hållit i trådarna” är ofta okända för den skattebetalande allmänheten. Men de finns där i Stockholms stad, liksom i regionen som byggde Nya Karolinska, liksom förstås i Uppsalas pågående och kommande storprojekt, som spårvägen.
”Förfallet startade när tjänstemannaansvaret avskaffades på 70-talet, och ämbetsmannens resa mot att bli ’tjänsteperson’ inleddes”, skriver Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat generaldirektör för Riksrevisionsverket, på SvD:s ledarsida (10/2).
Liksom många andra konstaterar hon att den svenska förvaltningen är vidöppen för korruption utan den broms som fanns i ämbetsmannastaten. De kriminella nätverken har upptäckt detta för länge sedan och gradvis flyttat fram sina positioner. Om arbetsförmedlaren i Uppsala döms är han förstås en småspelare i sammanhanget, men ändå ett typexempel på hur det fungerar.
Kontaktytorna mellan det offentliga och det privata har mångdubblats på 2000-talet. Arbetet med att täppa till kranarna borde ha inletts för länge sedan, snart kan det vara för sent.