Inte feministerna som sabbade det för Andersson

2022 fungerar inte kampanjer om att någon borde bli statsminister bara för att hon är kvinna.

Ledare 28 oktober 2022 06:03
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Gick Magdalena Andersson (S) miste om statsministerposten för att landets feminister inte höjde sina röster och kampanjade för henne?

Statsvetarprofessorn Bo Rothstein driver den tesen i senaste numret av Fokus (26/10). Han menar att feministerna svek "vår första kvinna som statsminister". Varför fick Andersson inte öppet stöd från kvinnoorganisationer och publika feminister, frågar sig Rothstein. Han konstaterar besviket att det i stället "rådde en närmast dånande tystnad i denna sak". 

Men valutgången var knappast feministernas "fel".

För det första gjorde Socialdemokraterna ett bra val. Till stor del berodde det på Andersson, som har haft imponerande höga förtroendesiffror. Även bland moderata och sverigedemokratiska väljare ökade förtroendet för henne. 

 

Däremot tappade Anderssons samlade regeringsalternativ mandat. Och valets stora frågor – som kriminaliteten och elkrisen – var tveklöst till fördel för högerblocket. Addera på det att S har suttit på regeringsmakten i åtta år. Väljarna brukar med jämna mellanrum rösta för skiften. Det finns alltså förklaringar till årets valresultat. Kampanjer om att det är viktigt att rösta på en kvinna hade, Rothstein får ursäkta, kvittat. 

Dessutom finns det flera olika sorters feminister. En del vill se hårdare straff mot sexualbrottslingar och kvinnomisshandlare. Andra vill prioritera arbetsvillkoren inom vården. Ytterligare en grupp anser kanske att det behövs fler åtgärder mot hedersförtrycket, och då kan Liberalerna anses ha högre trovärdighet än vad S har. Vissa vill se kvotering, andra inte. 

Om abortfrågan hade blivit en viktig fråga i valet hade vi troligtvis sett en bred feministisk mobilisering. Men i övrigt är det få politiska frågor som enar alla feminister. Stödet för den sortens feminism som Gudrun Schyman och Feministiskt initiativ stod för är i vilket fall svagt (0,05 procent i årets riksdagsval).

 

Rothstein skriver även att Magdalena Andersson kanske ansågs som "alltför svensk, alltför hetero och alltför högutbildad medelklass för att falla nutidens intersektionella feminister i smaken". Det finns mycket riktigt sådana resonemang i en del kretsar. Men i antal är de få och avgör inte val.

Att kvinnor som är partiledare upplever hinder och att de behandlas annorlunda än sina manliga motsvarigheter visar sig tydligt i de intervjuer som statsvetaren Jenny Madestam återger i nyutkomna "Maktens kvinnor". Det är ett reellt jämställdhetsproblem. Att vi sluppit valkampanjer om att Andersson borde leda landet, bara för att hon är kvinna, är det inte.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa