Vågorna går höga i Centerpartiet. I alla fall om man ska tro tonläget från både anonyma källor och EU-parlamentariker Abir Al-Sahlani i Expressens rapportering (18/11). De anonyma kritikerna försöker ge sken av ett stort uppror mot partiledaren Muharrem Demirok. Det sägs handla om hans ledarskap, men rör i själva verket synen på regeringsfrågan. Ska Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson vara C:s statsministerkandidat 2026?
Centerpartiet har cementerat ståndpunkten att stöd till M är uteslutet så länge det kräver samarbete med SD. Då verkar Demirok ha dragit slutsatsen att C måste ge Andersson sin välsignelse, redan nu. Den lilla men högljudda minoriteten i partiet som skyr sossarna mer än pesten och hellre sväljer en moderat statsminister med SD-stöd slår föga förvånande bakut och ringer kvällspressen.
”Förtroendet är förbrukat” meddelas det – som om dessa personer ens hade förtroende för Demirok till att börja med. De ville ha en annan partiledarkandidat när han valdes i februari 2023 och har inte slutat påminna andra om detta mer eller mindre diskret sedan dess.
Häromveckan öppnade Centerstudenter för SD-samarbete, för att ”flytta fokus till hur vi får människor att bli intresserade för Centerpartiets faktiska politik”. (Låt vara att C bara fått prata om regeringsfrågan sedan studentförbundets utspel).
Men faktum är att både Demirok och hans kritiker har fel.
Centerpartiets statsministerkandidat borde rimligtvis vara Muharrem Demirok.
Sedan alliansen bröt den socialdemokratiska hegemonin har dess sämsta arv varit att blockpolitiken befästs som en naturlig sanning i Sverige. Högern mot vänstern, och vice versa.
Men med åtta riksdagspartier kan inte riksdagsvalet vara ett presidentval mellan S och M. Vad har isåfall de andra partierna för syfte?
Liberalerna har redan surrat sig fast vid högermasten och därmed förminskat sig till att vara M:s minsta stödparti. Var ska L annars ta vägen? Detta vet givetvis M, KD och SD. Det var därför de liberala segrarna lyste med sin frånvaro i Tidöavtalet.
Så här två år senare kan konstateras att taktiken är föga framgångsrik. L:s kräftgång i väljaropinionen fortsätter. De enda som tjänar på den binära bilden av det politiska landskapet är S, M och ytterkanterna.
De liberala partierna behöver i stället utstråla självförtroende och egen agens. L kommer tyvärr inte göra det så länge Johan Pehrson är partiledare. Han trivs på sitt ministerjobb och störs inte av de illiberala reformer som regeringen genomför.
C kan däremot välja en annan väg och vara alternativet för mittenväljaren som tycker att blockpolitiken är ett val mellan pest eller kolera. Men då måste C stå emot lockelsen att välja mellan Ulf eller Magdalena.