Vid årsskiftet kan åter Sveriges cementtillverkning stoppas. Tillståndet för det i sektorn dominerande Cementa på Gotland prövas åter i Mark- och miljödomstolen, med början i går måndag. Dom väntas kring årsskiftet. Om det blir nej ställs Ulf Kristersson (M) inför uppgiften att försöka runda den svenska miljölagstiftningen. Den här gången finns inga miljöpartister i regeringen att skylla på.
”Den samhällskritiska cementtillverkningen i Slite bygger på att verksamheten har ett långsiktigt tillstånd”, skriver Karin Comstedt Webb, vice vd i Cementaägaren Heidelberg Materials Sverige, i ett pressmeddelande. ”Vi har en komplett ansökan och vi är trygga med att vi tagit hänsyn till alla relevanta aspekter och konsekvenser av den sökta verksamheten”, tillägger hon.
Frågan är varför inte en ansökan om tillstånd för en miljardindustri var ”komplett” från första början, vilket den definitivt inte var. Att en verksamhet är ”samhällskritisk” är heller inget argument för att den inte kan vara miljöfarlig.
Det finns ett mönster som går igen på alla nivåer i samhället. Det går ut på att vi ska värna miljön till en viss gräns, men att nationella/lokala intressen i ett visst läge måste kunna ta över. Vi måste ju ha hus att bo i, vägar att åka på, jobb och så vidare. Statliga gruvjätten LKAB anförde samma argument när man inte fick tillstånd att bygga ut i Kiruna för drygt ett år sedan. Det skulle drabba ”alla byggen i Sverige”, för att inte tala om ”de norrländska jobben”.
Moderaterna har i opposition föreslagit enklare processer för ansökningar. Bland annat ska bolag som redan har ett miljötillstånd kunna ansöka om ändringar utan att riskera att förlora ett miljötillstånd. Men kortare processer får aldrig betyda sämre kvalitet och varje ansökan är ju av princip en ny verksamhet med nya villkor för omgivningarna.
De flesta förstår att det är allvarligt om grundvattnet drabbas, vilket hindrat såväl kalkbrytningen på Gotland som åtskilliga byggen runt om i landet, exempelvis i Ulleråker i Uppsala. Däremot får insekter som stoppar utvecklingen ofta ett löjets skimmer över sig, vare sig det gäller ”sällsynta fjärilsarter” i nya kalkstenstäkter (Naturskyddsföreningen 7/2) eller cinnoberbaggen i Eriksberg i Uppsala (SVT 18/3).
Kristersson gör klokt i att visa att han är insekternas vän, liksom rättssäkerhetens och de fristående domstolarnas. Intresset för insekter är ingenting exklusivt för miljöaktivister i funktionskläder. Deras överlevnad är faktiskt förutsättningen för människans överlevnad. Utan insekter behövs på sikt varken vägar eller bostäder.