Är Kabul 2021 ett nytt Saigon 1975, ännu ett katastrofalt misslyckande av supermakten USA? Jämförelsepunkterna är uppenbara, med stormaktspolitiken i bakgrunden och det brådstörtade uppbrottet från Afghanistan som bildmässig fond. Det senaste dygnets bilder från Kabul leder förstås tankarna till helikoptrarna som lyfte från taket på dem amerikanska ambassaden i Saigon för 46 år sedan.
Men när väl poängen kammats hem, vad finns då kvar av USA-kritiken? Till att börja med var skälet till insatsen aldrig att vinna geopolitiska poäng, det var att försvara sig mot angreppet 11 september 2001, mot den regim som gav skydd åt terroristerna. För detta fick USA ett brett internationellt stöd, till skillnad från hur det skulle bli med Irakkriget halvtannat år senare.
En rad länder, däribland Sverige, har hjälpt till med återuppbyggnaden av Afghanistan, civilt och militärt. Framgångarna med skola, sjukvård och på andra civila områden har aldrig åtföljts av en icke-korrupt statsapparat som kunnat garantera medborgarnas trygghet. Det är ett misslyckande, men frågan är om det spelat någon roll om man försökt i ytterligare 5, 10 eller 20 år.
Den afghanska armén, tillsammans med polis och övrig säkerhetspersonal, var numerärt överlägsen talibanerna och hade tillgång till den senaste utrustningen. Varför lades då vapnen ned omedelbart i stad efter stad när talibanstyrkorna kom? Sannolikt eftersom man i grunden inte visste vad det var som skulle försvaras. Staten Afghanistan finns helt enkelt inte längre, annat än som ett internationellt projekt för att förebygga terror och försöka bygga upp demokratiska institutioner.
Det finns en rättmätig kritik mot Donald Trumps beslut som nu verkställdes av Joe Biden. Tragiken i att miljoner afghanska flickor sannolikt omedelbart kommer att tas ur skolan och att kvinnorna åter förpassas till hemmen är uppenbar. Fängslanden, avrättningar och medeltida straff för alla som ägnar sig åt ”västlig dekadens” eller bara uttrycker sina åsikter hotar åter befolkningen efter 20 år. Det går heller inte att bortse från ett ökat terrorhot i stora delar av omvärlden.
USA-kritiken fanns också mot Barack Obama för att han inte agerade tydligare mot Assads Syrien, och den har funnits mot i princip alla presidenter sedan andra världskriget. ”Damned if you do, damned if you don´t”, sade Eleanor Roosevelt. Ibland är kritiken mer befogad, men det är också i grunden ett omöjligt uppdrag att både vara världspolis och att inte vara det. Saigon var Saigon, Kabul är Kabul. Nu måste alla fundera på fortsättningen, inklusive Sverige.