Reaktionerna när Centern i Uppsala i veckan lade ett eget budgetförslag blev starka på sina håll. Längst gick kommunalrådet Mohamad Hassan (FP) som talade om ”svek” och förlorad tillit.
Kommunstyrelsens ordförande Fredrik Ahlqvist (M) försökte släta över och föredrog att tolka budgetförslaget som en valplattform och inte som en markering av avståndstagande från allianspartiernas gemensamma budget för kommunen. Ebba Busch-Thor (KD) sade att hennes parti skulle göra likadant som Centern längre fram.
Hur ska man se på soloturer från enskilda partier som sedan flera år har ett långtgående samarbete och utgör gemensam majoritet i kommunpolitiken?
Det är klart att det handlar om en balansgång. Vill man fortsätta att styra gemensamt så måste man också vara överens om politikens huvudlinjer. Stefan Hanna (C) försäkrar också att den gemensamma alliansbudgeten fortfarande gäller. Men han varnar samtidigt för ett komplicerat läge efter valet. Av det skälet vill C visa sin egen politiska identitet och inte bara framstå som en del av en fyrpartiallians.
Det är ett fullt rimligt resonemang. En politisk allians förutsätter enighet i vissa grundläggande frågor men kan inte utesluta att de ingående partierna inför ett val också påminner om sina särdrag. Man kan mycket väl hävda att de mindre allianspartiernas svaghet i opinionen just nu beror på att deras egenart inte kommer fram och att ståndpunkter som borde kunna intressera fler väljare än nu försvinner i ständiga kompromisser.
Att alliansen är regeringsduglig, både på riksnivå och kommunalt, lär ingen numera kunna betvivla. Och de flesta väljare lär inse att skillnaderna mellan partier som S, MP, V – och kanske FI – är av ett helt annat slag än de skillnader som i dag finns mellan partierna i alliansen.
Det kan rent av vara så att alliansens möjligheter att bli omvald blir större om partierna vågar visa större självständighet gentemot varandra.