Så säger statsvetaren Niklas Bolin i en kommentar till Dagens Nyheters intervju med Miljöpartiets tidigare språkrör Åsa Romson. Tre faktorer i MP:s partikultur visade sig vara särskilt problematiska när partiet för första gången tog plats i regeringen, i koalition med Socialdemokraterna 2014.
Grundläggande är att MP, till skillnad från sin motsvarighet i Finland, prioriterat regeringsmakten samtidigt som partiet har en stark interndemokrati. Det är två drag som är svåra att förena och som visade sig vara omöjliga att få ihop med varandra när flyktingkrisen bröt ut senhösten 2015. Trots att man blev totalt överkörda av Socialdemokraterna stannade Miljöpartiet ändå kvar i regeringen eftersom man trodde att en överenskommelse mellan S och andra partier skulle bli ännu mer restriktiv.
Niclas Bolin hade kunnat lägga till en annan reflektion. Om MP har drag i sin partikultur som gör det svårt för partiet att sitta i regeringen så har Socialdemokraterna på motsvarande sätt drag i sin inre kultur som gör det svårt, näst intill omöjligt, att samarbeta förtroendefullt med andra partier. När två partier av detta slag ska bilda koalition med varandra så bäddar man ofrånkomligen för kriser och konflikter.
Förklaringen är naturligtvis att Socialdemokraterna suttit i regeringar så länge att tanken att samarbeta på lika villkor med andra partier till sist blivit främmande. Tvärtom har övriga partier betraktats med misstro eller som definitionsmässigt mindre ”goda” än S. Det gäller i hög grad just Miljöpartiet med sin bakgrund i rörelser och stämningar av ett helt annat slag än de som dominerade i det industrisamhälle där socialdemokratin växte fram.
Samarbetsregeringen blev en stenkross. Ändå är Åsa Romson beredd att försöka med S igen. Varför då, kan man undra. Samverkan med alliansen kan knappast vara ett sämre grönt alternativ.
Håkan Holmberg