Rikssalen på Uppsala Slott fylls till sista plats. Längs väggarna sitter politiska sekreterare, andra medarbetare samt en och annan åskådare. Sorlet avtar när ordförande Erik Weiman höjer klubban. Ännu ett möte i Uppsala regionfullmäktige kan börja.
Med sina 101 ledamöter skiljer inte Uppsala ut sig så mycket från de flesta regioner i Sverige, 25 folkvalda per 100 000 invånare är ganska normalt. Jämför man med Stockholm skulle dock antalet ledamöter sjunka till 25 och i jämförelse med Folketinget i Danmark skulle det vara 12 som röstade om budgeten i Region Uppsala. Vilket förstås skulle skapa problem med åtta partier representerade.
Nåväl. De flesta i rikssalen är fritidspolitiker och en stor del av den politiska verksamheten sker dolt för allmänhetens blickar, i nämnder, styrelser och arbetsgrupper. Det är framför allt där som Moderaterna vill minska kostnaderna och därmed regionens underskott. Man måste ”börja städa trappen uppifrån”, skriver Emelie Orring och Cecilia Linder (båda M) på UNT Debatt (29/10).
Tiotusenkronorsfrågan i all regionpolitik är styrningen av sjukvården, särskilt då storsjukhusen där en mycket stor del av underskotten uppstår. Ett problem är maktbalansen mellan regionpolitiker, den politiskt tillsatta sjukhusstyrelsen, sjukhusledningen och inte minst enskilda klinikchefer och specialistläkare som strider för sitt område och sina patienter.
Varje ny majoritet i regionen går ut hårt, kavlar upp ärmarna och tänker komma till rätta med ekonomin, konstigt vore det annars. Det gäller också efter det senaste maktskiftet i februari då de rödgröna tog över mitt i mandatperioden och aviserade ”en kraftsamling för sjukvården”. En ny arbetsgrupp bestående av ordförandena från de olika vårdstyrelserna var en av idéerna som vi skrev om här på ledarsidan i fredags (25/10).
Om Moderaterna får ta över om två år igen blir det garanterat en ny kraftsamling, enligt M med färre politiker i ledningen. De rödgröna styr- och arbetsgrupperna ska läggas ned och så vill man slå ihop vård- och sjukhusstyrelsen till en ny hälso- och sjukvårdsnämnd som sätter ”patienternas behov främst”.
Intentionen är god. Ju färre styrelser och grupper, desto lättare för patienter och skattebetalare att följa med och utkräva ansvar. Cynikern som följt landstings- och regionpolitiken under några decennier ser däremot ännu ett försök att fixa lite med fasaden på Ackis, samtidigt som nya underskott lurar i vassen. Ingen verkar veta riktigt hur ett storsjukhus ska styras, inte i Stockholm, Västra Götaland och Skåne, inte heller bland de 101 i Rikssalen på Uppsala Slott.