Tiderna förändras, som Bob Dylan en gång konstaterade. I veckan stod alltså en borgerlig arbetsmarknadsminister, Johan Pehrson (L), och sa att arbetslösheten i Sverige är den högsta på tio år, fjärde högst i hela EU. Konkurserna har inte varit så många sedan krisåret 1996, lade han till. Från Socialdemokraterna hördes inte ett ljud.
Det är inget litet skifte i den inrikespolitiska debatt där decimaler flyttats, åtgärder nagelfarits och ansvar utkrävts under minst en mansålder. Ni gör ingenting åt massarbetslösheten! Ni skapar a- och b-lag, förvarar folk i sysslolöshet. Ni kan inte göra att folk blir anställningsbara så företagen hålls i gång. Ni gör ingenting åt jobben! Jobben, jobben, jobben, så har det låtit i alla år.
De två huvudkombattanterna, S och borgerligheten, har ungefär samma lösningar som förr. Man måste ”söka bredare både vad gäller arbetsuppgifter men också geografiskt, vara beredd att flytta”, sade Pehrson som ett eko av arbetslinjen med Reinfeldt. ”Man måste koppla på utbildning så att människor får mer insatser som styr mot de här jobben”, sade S-ledamoten Björn Wiechel i juni, ett av förslagen från partiets nya arbetsgrupper.
Det är samma lösningar. Skillnaden är att ingen riktigt tror på dem i dag. Det finns en jämviktsarbetslöshet där både företagen och de jobbsökande mår hyfsat bra. Blir den för låg så stannar Sverige. Många branscher har brist på folk i dag, men att anställa någon av dem som är öppet arbetslösa och står till arbetsmarknadens förfogande är sällan ett alternativ.
Sista rycket för att verkligen åstadkomma strukturella förbättringar på jobbmarknaden var kanske alliansregeringens sänkta arbetsgivaravgifter för unga, som gjordes i omgångar runt 2010. De jobb som skapades då kostade miljoner och skapade skevheter. Hamburgerkedjorna hade klarat sig bra utan den rabatten.
Sedan har man återgått till den mer sociala verksamhet som är sysselsättning för att få bidrag. Tidigare namn på åtgärder innehållande prefix som ”plus”, ”nystart” eller ”garanti” har kastats på historiens sophög. Lika så gott då samtliga har kunnat sorteras in under rubriken ”hån av arbetslösa”.
De strukturella problemen i Sverige är mycket större än något som kan fixas med en coach eller en söka jobb-kurs. Den benhårda segregationen visar sig också i jobbstatistiken, då sex procent av de svenskfödda och 17 procent av de utrikesfödda går utan jobb. Men den kräver mycket bredare politiska lösningar än de från Pehrsons departement. Därför kan han också få stå där och dra sina jobbsiffror i fred.