Varje presidentval sedan 1992 har statsvetaren Alan Abramowitz med sin statistiska modell korrekt förutsett vem som kommer att vinna USA:s presidentval flera månader innan valet avgjorts. I år förutspår modellen att Donald Trump kommer att vinna. Men det tror inte ens Abramowitz på, utan han är övertygad om att Hillary Clinton kommer att vinna stort.
Modellen förutsätter nämligen att både demokraternas och republikanernas presidentkandidater är konventionella och därför tar ut varandra – kandidaterna själva har lite betydelse för modellens utfall. Och hittills har Trump varit allt annat än konventionell.
Okonventionell var han även under sitt tal, det längsta nomineringstalet någonsin, på Republikanernas konvent under torsdagen. Han talade lika osammanhängande som alltid. Han talade om en radikal ökning av mord i storstäder, trots att antalet mord ligger på historiskt låga nivåer. I en särskilt olycklig förväxling av kausalitet och korrelation anklagade Trump Hillary Clinton för att stå bakom både IS:s spridning och inbördeskriget i Syrien. När publiken strax därefter skanderade ”Lås in henne!” om motkandidaten verkade det surrealistiskt att de befann sig på ett av USA:s ledande partiers absolut viktigaste politiska möte.
Men trots att Trump fortfarande är långt ifrån konventionell verkade han under talet mer behärskad än någonsin. För en gångs skull gav han konkretare förslag som både lägre skatter och mer pengar till infrastruktur för att skapa jobb. I ett försök att få stöd från demokraten Bernie Sanders anhängare lovade Trump att begränsa frihandel och åtgärda inkomstskillnader i USA. Han beskrev i sitt tal Nafta, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko, som det värsta frihandelsavtalet någonsin; han menade att avtalet har förstört USA:s medelklass. Och han presenterade sig själv som kandidaten som står för ”lag och ordning” – han kan fixa det USA som han menar i dag befinner sig i kris.
De nya greppen är klassiskt populistiska.
När Trump säger sig försvara medelklassen och amerikanska jobb, säger sig vilja satsa på infrastruktur och minska inkomstskillnader – då vänder han sig till just de mittenväljare som både han och Hillary Clinton desperat behöver för att vinna presidentvalet i höst.
Visst är Trump inte någon vanlig populist. Men populism i sig är tyvärr i allra högsta grad vanligt. Och trots att de statistiska modellerna förhoppningsvis inte är korrekta just detta valår, så finns det en överhängande fara att Trump kanske lyckas utmåla sig som den klassiska populisten. Och då blir plötsligt även han konventionell.